Vi ska ses i Evas studio. En källare på Södermalm med kodlås, slingrande gångar och långa trappor leder oss ner i underjorden. Eva är sommarklädd i sandaler, vida svarta bomullsbyxor och svart T-tröja med texten PROWOKE.
”Hade ni svårt att hitta?”
Hon ler så där Eva Dahlgren-likt som bara Eva Dahlgren kan. Ögonen smalnar och hela ansiktet skiner upp. Hon bjuder på kaffe. QX chefredaktör Anders Öhrman drar igång inspelningen och lämnar oss.
Eva kommer direkt från SVTs morgonstudio där hon intervjuats om nya plattan ”Revalution Club” och höstens stora skandinavienturné. De sedvanliga frågorna ställdes; om hennes stora låtskatt, karriären, om att skriva på svenska istället för engelska. Den här intervjun ska bli lite annorlunda.
Senast vi sågs var för 35 år sedan och den gången för Reporter, Nordens enda gaytidning. Eva Dahlgren var inte öppen då och jag var skitnervös. På omslaget från 1991 står hon lutad över sin sportbil och ser rakt in i kameran.
Minns du den här dagen?

– Nej, det kan jag inte säga.
Då sa du att du ville värna din arma själ och därför inte läste intervjuer, men just den här måste väl ändå ha varit en rätt stor grej för dig?
– Nej, faktiskt inte. Jag hade hållit på med musik sedan jag var 16 år och var bara inne i en bubbla av att skriva och spela in och turnera. 1991 hade allt verkligen börjat snurra och karriären sköt iväg som fan.

Eva hade fyllt trettioett år och just släppt sitt åttonde album, ”En blekt blondins hjärta”. Två månader senare hade den sålt platina och snart skulle en halv miljon plattor stå i svenska skivställ. Eva Dahlgren syntes överallt. Alla ville ha en bit av henne, gärna mer men få offentliga personer har värnat sitt privatliv mer än hon.
– Även om jag var homo så ägnade jag ingen särskild tanke på det, men det är klart att jag förstod att det inte skulle vara världens bästa grej att berätta om det i en intervju.
Blev du varnad? Som managern till den amerikanska rockmusikern Melissa Etheridge som var övertygad om att hennes fans skulle bränna skivorna om hon kom ut.
– Nej, det är ingen i hela mitt 50-åriga karriär som någonsin har sagt till mig vad jag inte får eller ska göra. När ”En blekt blondin” släpptes var det många som försökte outa mig, det var under den där perioden när kända personer skulle slängas till vargarna. Det gjorde mig rabiat. Jag ville själv bestämma hur och när jag skulle komma ut.

Ett decennium tidigare, 1979, var vi fortfarande klassade som mentalsjuka och samtidigt hade hon sitt genombrott i Melodifestivalen.
Kände du ingen oro alls att det skulle skrivas om dig?
– Nej. Återigen, jag tänkte inte så. Jag kanske har en diagnos eller något. Musikdiagnosen. Ja, allt kretsade kring musiken då. På ett sätt var min sexualitet en helt naturlig del av mig själv. Så här är jag liksom. Det var slutet av 70-talet. Man pratade inte om sådana grejer då heller.
Det här är din första svenska skiva på sex år, ditt sextonde album och i höst väntar en turné. Du har sagt att det alltid är nervöst inför en ny skiva, att den nervositeten aldrig släpper. Hur är det att stå på scenen idag, om DU jämför med hur det var förr?
– Det är mycket behagligare idag. Jag har blivit säkrare. Minns att jag för en massa år sedan skulle göra ett inhopp i en julshow och jag satt och läste en tidning precis innan jag skulle in på scen. ”Eva, det är din tur nu!” Jaha, jag var inte nervös någonstans. Allt var avdramatiserat, magin var liksom borta och då kände jag ”såhär kan jag inte ha det”. Jag måste bli lite nervös, så jag tvingade in mig i något läskigt som jag inte minns vad det var. Det handlar också om respekt gentemot dem som sitter där och ska lyssna på mig. För det mesta sitter jag här nere och skriver. Jag älskar skrivandet, men sen när jag får stå på scen med arbetskamrater så är ju det också underbart, fast på ett annat sätt.

Texterna på nya albumet är poetiska, nästan drömlika och på samma gång tydliga, om man vill läsa dem så. Läsa dem alltså, som poesi står de sig fint i egen rätt men Eva Dahlgrens omisskännliga röst får orden att lyfta, liksom sväva, samtidigt som där finns något uppfordrande i tonen.
Jag skrattade igenkännande till Idioter, rös och seglade genom Polstjärnan (med underrubriken Slava Ukraina) och grät till Bara trummor kvar. Om du skulle sätta en rubrik för plattan hur lyder den då?
– Den är ett gigantiskt tack till konsten. Alltså jag tänkte på det häromdagen. Tänk att för hundra år sedan kunde en kille fotografera en kvinna… det säger klick i hans kamera, i en sekund släpps ljuset in. Jag kan få en miljon känslor av att se den bilden idag. En sekund och hundra år av ljus. Tänk att vi människor kan kommunicera med varandra på det viset. Jag är så glad och tacksam att jag fått hamna i konsten, att detta är mitt jobb, att jag fått lära mig det språket.
Vi pratar lite om hur konstnärers förutsättningar förändrats. Kommersialiseringen. I litteraturen, filmen, musiken. Inget får kosta och konsten ska betala sig själv.
– Världen förväntar sig konstnärskap men kräver att den ska vara gratis. Då tänker man inte på att den här människan ska äta. Eller att det tar tid att tänka ut den här filmen, boken, plattan. Det är som att ösa kreativitet ner i ett svart jävla hål. Jag är så upprörd.
Hon tycker att kulturen borde bli en valfråga men tror aldrig att den kommer bli det. Politiker vill inte vill ta i kulturfrågan och har knappt någon förståelse av dess betydelse, menar hon.
– Vi är i ett enormt behov av kultur, om vi ska kunna bli hederliga och empatiska människor.
I höst är det riksdagsval. När jag intervjuade dig i Reporter 1991 så väntade också ett val. Då tillhörde du de 16% då som inte hade bestämt dig. Är du säkrare idag?
– Nej!
Hon funderar innan hon säger att hon känner sig sviken av sossarna. Att de gått för långt bort från sina ideal, sin ideologi och kärna.
– Jag tycker att de har böjt rygg lite väldigt mycket. De anpassar sig efter någonting som de tror att de måste anpassa sig till.
Så du velar fortfarande?
– Ja. Jag har aldrig varit vänster så nu vacklar jag mellan Birgitta Ohlsson och Miljöpartiet. Jag velar mellan de gröna.
För 35 år sedan trodde du inte att vår generation skulle förändra samhället när det kom till feminism, sexualpolitik eller jämlikhet. Hur blev det tycker du?
– Jag tycker att vår generation har varit usel. Som jag skriver i den här låten som öppnar albumet. Vi har inte engagerat oss, inte tagit vårt ansvar. Vi har bara låtit allting, sakta men säkert, tippa tillbaka. Våra föräldrar kämpade för att hela tiden bygga samhället till något bättre och det de åstadkom har vi lallat bort, tagit för givet och låtit utvecklingen gå åt fel håll. Jag tänker på klassamhället, jämställdheten, demokratiarbetet. Vi har varit lata och trodde att vi lärt oss allt om andra världskriget, att mänskligheten aldrig skulle upprepa sig och sedan lät vi Ryssland annektera Krimhalvön. Vi har bara tittat på
Det är hårda ord. Nu kommer jag säga emot dig lite. Jag tänker på rättigheterna som vi erövrat, som att få prövas som adoptivföräldrar, hetslagstiftningen och partnerskapslagen. Allt detta bidrog till att det blev enklare att leva som homo- eller bisexuell. Hur ser du på din egen roll i den utvecklingen?
– Det är ju fantastiskt att ha bidragit på ett litet hörn i det som gjort det lättare att vara homo, att vara människa. Att vi fick mänskliga rättigheter gagnar alla, hela samhället och jag vet ju också att det betydde väldigt mycket när Efva och jag gifte oss.

Jag visar Eva en skärmdump där någon skrivit att Eva och Efva borde vara representanter för Sverige. ”Jävlar vad de flyttade gränsen för vem som får älska öppet och fritt.” I kommentarsfältet skriver flera om löpsedeln om Eva och Efvas bröllop. Många minns precis var de var när de såg den. Ett oförglömligt minne, lite som andra stora svenska historiska händelser.
Hur minns du bröllopsdagen?
– Med glädje förstås. Jag har småflashar av att Efva sminkar mig och att vi gifte oss i båthuset. Vi har fortfarande kvar blommorna. De hänger i vårt nya båthus nu. Alla minnen var fina fram till att vi skulle lämna middagen.
Middagen hölls hemma hos mig och min dåvarande sambo, i hennes hus på Långholmen. Det var nervöst i hallen innan Eva och Efva skulle gå ut eftersom journalister och fotografer barrikaderat sig utanför staketet runt huset. Det fanns ingen annan väg till taxin än att passera hela pressuppbådet.

Minns du vad jag sa till er då?
– Ungefär att vi skulle gå ut och bara vara glada.
Det blev fantastiska bilder.
– Ja, det blev det. Och sen när vi hoppat in i baksätet så bumpade ni taxin så att hela bilen gungande.
Om ditt liv var en roman skulle den här stunden vara bokens Mittpunkt, the point of no return, som det heter. Håller du med om att ditt liv tog en helt annan riktning efter bröllopet?
– Ja, verkligen. Först tänkte vi att det här med skvallerpressen skulle lägga sig efter ett tag men det gjorde det inte. Och samtidigt var vi så inne i vårt liv med barnen, det blev ju väldigt mycket familjeliv med allt vad det innebär. Efva började sin nya yrkesbana och jag var lite trött på mitt musikliv…
Eva lägger armarna i kors och lutar sig tillbaka. Hon ser obekväm ut.
– Jag orkar knappt tänka på det. För 30 år sen fanns det väldigt mycket skvallertidningar som ville sälja lösnummer. Jag minns att de liksom jagade på smärta. De publicerade halvnakna paparazzibilder på oss från vår semester. Det var ett gigantiskt övergrepp.
Efva och Eva var förföljda överallt. Inte ens barnen fick vara i fred i skolan. Löpen och omslagsbilden från semestern blev droppen.
– Topplocket gick. Jag var så förbannad att jag skrev en debattartikel där jag bad dem att lämna vårt privatliv ifred.
Den omtalade artikeln i DN med rubriken ”Hjälp mig att få mitt liv tillbaka” ruskade om de flesta. Detta var ett medielandskap ingen önskade. ”Se och hör” fälldes också i Pressens opinionsnämnd för de smygtagna bilderna. Därefter lugnade det ner sig. Familjelivet rullade på. Trots att det inte går att inte vara offentlig idag tycker hon att hon har en större frihet, att det är lättare att värna sina egna rum. Som att själv bestämma och till viss del styra narrativet kring sin egen person. Det gick ju inte förr. När hon träffade Efva fick hon barn på köpet.

Var det verkligen så smärtfritt som det har verkat utåt?
– Ja, jag tror vi bara bestämde oss för att få hela den här stora familjen att funka, nu ska vi ta hand om de här barnen på bästa sätt.
Du släppte in dem som om de var dina egna ungar?
– Det handlade också om att Efva släppte in mig. Jag tyckte allt funkade utmärkt för oss alla.
Ni har varit ihop i trettio år. För mig som har oräkneliga havererade relationer bakom mig, vad är receptet för att få det att hålla?
– Jag vet inte om man ens kan förklara kärleken men man kan hjälpa den på traven. Det gäller verkligen att hitta den rätta dosen av att inte ge upp sig själv och samtidigt ge upp sig själv, att få till den balansen.
Det blir ju nästan alltid en obalans, en som älskar lite mer än den andra, men med er känns det som att ni älskat varandra lika mycket. Jag fattar ju att det går upp och ner under trettio år. Men over all, är ni fortfarande lika lyckliga?
– Vi är kanske ännu lyckligare idag. Nu finns också måttet av tacksamhet. Att vi fortfarande älskar och har varandra. Man måste stanna upp och tänka på det ibland.
På en av dina tidigare låtar sjunger du ”jag mötte dig och poeten lämnade mig”. Jag rös av obehag när jag hörde den första gången. Är det priset för kärleken?
– Nej, den handlar inte om kärlek utan om den där häftiga passionen, när man bara är kropp. Det är ju härligt att bara få ge sig hän åt den där häftiga passionen. Hörde du nu att jag sa passionerad kropp och inte pensionerad kropp.
Gapskratt. Eva är långt ifrån den allvarsamma person som många kanske uppfattar henne som.
– Det här blir väl lite väl privat.
Nej, låt oss tala om ert sexliv.
Hon garvar igen.
Hur har ni det med LSD? Det sägs ju vara ett problem i våra kretsar.
Eva höjer ögonbrynen.
– LSD?
Ja, Den lesbiska sängdöden.
– Mian, ge dig nu!
Okej. Snart ska jag ge mig.
Jag frågar om hon minns när hon och Efva 1996 klev in på Bitch girl club för första gången och tvåhundrafemtio flator synkroniserat vände sig om, som att de inte trodde det var sant att de verkligen var där. Hon har inget minne av den kvällen. Heller. Men alla som var där minns garanterat.
I slutet av artikeln i Reporter frågade jag vad hon trodde om livet efter 60. Hon svarade att då skulle hon sitta som en blond grekinna under ett parasoll och skriva.
Hur blev det med Grekland då?
– Nej, det blev Italien istället. Men jag skriver inte där, Italien är bara vila. Varje morgon öppnar jag fönstret och ropar ”GOD MORGON FASCISTER.” Det måste man göra ibland. Skrika rakt ut.
Vi går ut i sommarstockholm för att ta en bild liknande den i Reporter 1991. Då när vi poserade framför hennes lilla sportbil. Den är såld nu. Bilen 2026 får AI ta hand om. Anders Öhrman knäpper några bilder med sin mobil.
När vi är klara pratar vi om kroppens obönhörliga förfall och hur minnet numera sviker ibland. Det svindlar när man tänker på att det gått trettiofem år sedan vi lät oss fotograferas efter förra intervjun.
– Tänk att vi lever, säger jag.
– Ja, vi lever, säger Eva och kramar mig.