Berätta, vad var det som gjorde att ni kände att en bok om ickebärare behövde skrivas nu?
Tove: När vi själva blev föräldrar försökte vi hitta böcker som speglade oss, men det fanns inte riktigt någonting. Det finns tusen böcker om amning och förlossning och en del om att vara heteropappa, men inget om att vara ickebärande förälder i en regnbågsfamilj.
Elsa: Det är så himla många ickebärande som har känslor kring sin roll, men svårt att ta plats och prata om den. Man tycker att “vadå jag bar ju inte, det är inte mig det ska handla om”. Med den här boken så vill vi visa att ickebärandet kan rymma mycket, man kan känna olika och det är en precis lika viktig och spännande resa som för den bärande.
Vad är den vanligaste missuppfattningen om att vara ickebärande mamma eller queer förälder?
Elsa: Att det är en ickefråga, att det är inget man behöver prata om. Det behövs trygga rum och rätt personer för att kunna prata om de utmaningar man faktiskt kan ha.
Tove: Jag tror att vi regnbågsfamiljer själva bidrar till att göra det till en ickefråga eftersom man inte vill lägga för stor vikt vid vem som burit. Man vill ju inte att andra människor ska bry sig om det. Men då missar vi också att prata med varandra.
Handlar utmaningarna främst om omgivningens bemötande eller om de egna känslorna?
Tove: Det hänger ihop. En mamma i boken berättar till exempel om hur hennes fru blir firad på mors dag, men inte hon. Omgivningens bemötande gör något med den egna bilden också.
Elsa: Många queerpersoner bär på en minoritetsstress redan innan de fått kommentarer av omgivningen. En mamma berättar om hur hon själv började ifrågasätta sin rätt att bli förälder när barnet låg i hennes partners mage och när barnet väl kom ut så blev hennes egen anknytning till barnet påverkat av de känslorna.
Tror ni att den här boken också har något att säga heterosexuella familjer om föräldraskap och biologiska normer?
Elsa: Javisst, precis som regnbågsfamiljer påverkas av heteronormer så kan queera tankar också ge avtryck i andra familjer.
Tove: Jag tror att ickebärande queers som grupp ställer högre krav på att få vara lika viktiga redan från allra första början. Som att man vill flaskmata och dela nätterna. Det kan nog vara ett erkännande för en del pappor, att man kan ha rätt att känna och uttrycka en längtan efter det.
Antologin rymmer ett trettiotal röster. Fanns det några tydliga gemensamma erfarenheter, eller var skillnaderna större än likheterna?
Elsa: För en del är ickebärandet det absolut bästa sättet att bli förälder på, för andra är det en skitjobbig roll att axla. Så det finns absolut stora skillnader. Men det vi märkt under arbetet med boken är att det finns en gemensam längtan efter att få prata om ickebärande och liksom bli erkänd i sin föräldraroll, oavsett hur man känner kring den.
Vad hoppas ni att en ickebärande förälder känner efter att ha läst boken?
Tove: Jag hoppas att de som känt sig ensamma känner sig lite mindre ensamma. Att man blir stärkt. Och att det är okej att känna många olika saker samtidigt.
Elsa: Jag hoppas att man känner ett sug efter att prata om sina egna erfarenheter. Oavsett om man känner igen sig i texterna eller verkligen inte gör det.
Har situationen för ickebärande föräldrar blivit bättre de senaste tio åren, eller finns samma problem kvar?
Tove: Det har nog blivit både bättre och sämre. Det gör stor skillnad att vi är fler och att juridiken hunnit i kapp bättre. Samtidigt är de här högerkonservativa vindarna och det aggressiva samhällsklimatet oroande. När ickebärande mammor i Italien plötsligt förlorar vårdnaden om sina barn påverkar det oss som community.
Elsa: Jag tror situationen har blivit annorlunda. När vi pratat med queers med vuxna barn verkar de ha brottats med delvis andra frågor. När man inte ens fick ett juridiskt erkännande som förälder fanns inte samma utrymme att fokusera på bärande och ickebärande.
Finns det fortfarande luckor i lagstiftning eller myndigheters sätt att bemöta regnbågsfamiljer?
Elsa: Ja, absolut. Bara nu senast, att regnbågsfamiljer inte får lika många IVF-försök som de par som har egna spermier. Och det är fortfarande juridiskt svårt att vara en familj med fler än två föräldrar.
Tove: Det kan vara småsaker. Som när blanketter från förskolan är förfylld med “mamma” och “pappa”. En bra dag är det skit samma, men vissa dagar är det en trist påminnelse om att inte vara självklart medräknad.
QX läses av många hbtqi-personer som funderar på att bilda familj. Om någon står inför sitt första barn och känner oro över att vara den ickebärande föräldern, vad skulle ni vilja säga till den personen?
Tove: Det är så himla viktigt att få hitta andra i samma roll. För oss har det varit guld att få jobba med den här boken och träffa så många andra som delat med sig av det allra mest personliga och privata.
Elsa: Det är okej att tänka och känna saker. Man får vara både lycklig och orolig samtidigt. Människor är komplexa, föräldraskap är komplext.
