Att känna sig illa tilltalad eller rent av kallduschad med spydiga kommentarer från tonårskillar mitt uppe i pubertetskrisen, det rör mig inte längre.
”Gaaaay!” det är okej, jag har med tiden förstått att jag kommer att förbli en måltavla för viktimisenring. Även om det låter tufft är det inte särskilt blytungt. I en värld som allt mer bygger på splittring och segregation känner jag mig inte heller särskilt utpekad.
Måltavlan, som är jag, har på något sätt förskjutits och flyger numera runt, så de prickar sällan den röda mitten. Hjärtat. Och när pilen gör det är jag vuxen och kan ta den träffen – fortsätta min kväll med att hålla huvudet högt och slippa ducka.
Det går för sig.
Det jag däremot fick uppleva härom veckan slog mot min järnrustning lite extra, och gjorde faktiskt lite ont.
Jag och en vän tillbringar kvällen på Secret Garden. Klubben är fullpackad med partybögar, drugor, tjejkompisar med deras pojkvänner. Désenchantée spelas på högsta volym, det är trångt i baren och runt oss vimlar ett gäng stupfulla medelålders män med lackade portmonnäer. De flörtar med oss men känns samtidigt distanserade från all form av social kontakt. Fyllan kanske? Men det är något annat.
Ett gnag.
Just där och då känns allt som ett spel, typ som en dockteater. Deras armar som rör sig med hjälp av pinnstavar och fötterna som trög lera inmalda i golvet. Och sen vi. Jag och min vän känns som opolerade troféer som gubbarna tror de kan ta hem och ”förfina” – snuskigt? Ja kanske. Inget från oss har indikerat ett intresse för att passera det sociala territoriet till något mer – ekivokt.
För att göra en lång historia kort så lämnar männen Secret efter allt för långt gångna konversationer om det ”problematiska woke-samhället” och hur den feminina bögen (jag) inte är en riktig bög.
Första pilen har träffat för länge sen.
Innan den sista gubben är ute ur dörren vrider han huvudet mot oss, viftar med händer och tjuter ut till sina kompisar som sitter bredvid oss: ”Var försiktiga killar så att de inte smittar er med något!”
Pilen träffar det röda i hjärtat, och jag äcklas.
Den första tanken går till alla mina tjejvänner, och hur de behöver genomlida den här skiten nästan varje kväll. Att bli offer inför ett hejdlöst kackel om hur man ska se ut för att vara ”rätt”, hur den sanslösa retoriken kring ens egna rättigheter demoleras ord för ord – framför ögonen på en, för att sedan till sist bli kallad slampa eller hora.
Den andra tanken är femtonåriga jag som varje gång någon skrek ”Gaaaay!” fick en hård klump i magen, en klump som kunde vara i flera dagar, liksom etsa sig fast i tunntarmen och bli en del av ens eviga kretslopp. Och att den klumpen nu uppenbarat sig igen. Denna gång i vuxenform och allt mer ångestladdad.
Kanske är det det som är det värsta med att bli vuxen: man lär sig att stå kvar när pilarna kommer. Man lär sig att skratta bort dem, gå vidare, hålla huvudet högt. Man bygger sin järnrustning och tänker att den ska räcka.
Men ibland hittar en pil in ändå.
”Var försiktiga killar så att de inte smittar er med något”
Inte för att den är vassare än de andra, utan för att den träffar samma gamla plats. Den träffar femtonåringen. Klumpen i magen. Rädslan för att vara den där bögen som andra får använda som måltavla för sitt eget förakt.
Vi går hem. Jag och min vän. Han har inte tagit så illa upp. Kanske för att han är lite äldre och redan känt den pilen.
