Även om vi firade 100 år sedan demokratins genombrott i Sverige redan förra året, så var det först i januari 1922 som de fem första kvinnor som valts in i riksdagen kunde intog sina platser. Två socialdemokrater och två liberaler.
Och så Bertha Wellin, ordförande för Svensk sjuksköterskeförening och invald som ledamot för Allmänna valmansförbundet/Högerpartiet som idag heter Moderata samlingspartiet.
Till skillnad från sina medsystrar så var Wellin knappast urtypen för den tidens rösträttskämpar. Och trots sitt engagemang för sjuksköterskors erkännande var hon långt ifrån fackföreningskämpe.
Sjuksköterskallet á la Florence Nightingale, var snarare hennes ideal. Arbetstidsreglering var hon hårdnackad motståndare till.
Född 1870 i Skogby på Öland kom hon tidigt i sitt liv till Stockholm för att arbeta som sjuksköterska och engagera sig i utvecklingen av omvårdnadskallet till att respekteras som ett yrke.
I Sara Heymans bok ”Den motvilliga feministen”, (Verbal Förlag 2021), får vi följa Wellin genom utbildningen till Sophiasyster, insatser inom sjukvården och engagemanget inom politiken.
Trots att hon var skeptisk till kampen för kvinnlig rösträtt, och framförallt då skeptisk till den radikala kvinnorörelsen, så gjorde hon en politisk karriär i en värld fylld av män som gärna såg att det täcka könet höll sig till sina traditionella sysslor i hemmet.
Hon hade en mörk röst, var lång och bredaxlad med kortklippt hår och fotsida mörkt strikta klänningar.
Vägen in i sjuksköterskeyrket började redan som ung. Troligen blev hon inspirerad av de 6 respektive 9 år äldre Sophiasystrarna Emmy och Sally Peterson, som arbetade på Kalmar lasarett.
När Bertha Wellin senare utbildar sig på Sophiahemmet finns Sally där medan Emmy är kvar i Kalmar. Det första uppdraget Bertha får, efter att 26 år gammal ha mottagit sin brosch ur Drottning Sophias hand, blir i Falun som översköterska. Och när sjukhuset behöver fler sophiasystrar så är det Emmy som tar plats som Berthas kollega.
Efter den tiden lever de två kvinnorna tillsammans resten av sitt liv.
I Sara Heymans efterforskningar framgår att de två kvinnornas samlevnad var väl känd och respekterad.
Som ”fastrar”; de två ”ensamstående” kvinnorna som alltid levt tillsammans. När Emmy dör den 9 mars 1951 så finns Bertha med i dödsannonsen. På rad tre.
Och efter Emmys död, berättar Heyman i sin bok, ”förlorar verkligheten sina konturer för Bertha”.
Emmy och Berthas långa kärleksrelation utformades så som det var möjligt för dem under en tid då samkönad kärlek var förbjuden.
Bertha var knappast lagd åt att vara suffragette och 1933 tvingades hon bort från Svensk sjuksköterskeförening av unga mer radikala sjuksystrar. Men samtidigt drev hon rätten för kvinnor att arbeta inom alla yrken (till och med som domare), kämpade för bättre löner inom vården, propagerade för kvinnors engagemang i politiken och drev frågan om särbeskattning av makar, mot sitt partis vilja. Och även om hon inte tog strid för en avkriminalisering av homosexualitet, så levde hon sitt liv med den kvinna hon älskade.
Trots att omgivningen, och tills nyligen även eftervärlden, blundade för och utan reflektion helt avsexualiserade deras kärlek, så krävde det ändå ett stort mod att leva ihop.
Bertha Wellin avled 27 juli 1951, bara drygt 4 månader efter att hennes livspartner gått bort.