Till minne av Ulrica Schenström: ”Var dig själv – alla andra är upptagna”

Det började nog ändå i köket. Hon berättade ofta om hur viktig mammans kök i Stockholm varit som mötesplats för alla sorters människor. Här träffade hon tidigt politiker, bokförläggare, konstnärer, och inte minst de exotiska homosexuella männen. Där präglades hon av mamman att aldrig döma, utan att snarare själv sätta sig in i den enskilde personens situation. I det egna köket på Idungatan återskapade hon själv den mötesplats hon sett på nära håll som ung. Där har både stora och små kriser hanterats. Där har avgående statsråd, självupplevt osedda professorer, och kärlekskranka bögar gråtit och talat ut (dock ej på samma gång, vad jag vet). Ulrica har lyssnat, samtidigt som hon lagat middag, och på signalen ”Nej, nu gör vi såhär!” har gästen förskräckt torkat tårarna och av värdinnan fått en utförlig plan förevisad. Alltid med hjälp av händerna i svepande, men synnerligen tydliga, gester så att de perfekt målade röda naglarna nästan ser ut att lämna spår efter sig i luften, en slags kartbild på hur den uppkomna situationen skall hanteras. Var man inbjuden till Ulrica var man viktig, eller snarare, man blev viktig av att vara inbjuden till Ulrica.

Om värderingarna grundlades tidigt i hemmet utvecklades de sedermera i politiken både som aktiv i studentförbundet och politisk tjänsteman i Sveriges riksdag. Men det var som presschef på Moderaterna hon var med och bidrog till den politikutveckling för partiet som kom att bli nya Moderaterna. Ulrica var omvittnat med i arbetet att utveckla den övergripande politiska strategin för det som senare skulle leda till partiets valseger 2006. Det var inte en slump att det under hennes tid som presschef var första gången en moderat partiledare invigde Stockholm Pride, 2003. Detta under en tid då adoptionsfrågan var omdebatterad i partiet och det skulle dröja ytterligare fyra år innan partistyrelsen kom att ställa sig bakom ett ja till samkönade äktenskap. Ingen som kände Ulrica har svårt att föreställa sig hennes betydelse för partiets positionsförflyttning i dessa frågor.

Många av Ulricas allra närmsta vänner var homosexuella. Det är här lätt att tro att en färgstark personlighet och social supertalang som Ulrica umgicks med bögar för att krydda vardagen. Hon var dock ingen man tog med ut på gayklubb, det hade hon gjort tillräckligt under tonåren i Paris var svaret. För henne handlade umgänget med homosexuella om någonting mycket djupare. Hon sa sig vara av den fasta övertygelsen att någon som har gått igenom en ”komma ut”-process har också bottnat, inte sällan tidigt i livet, i vem man är som person. Att vara sig själv var något av det finaste Ulrica visste. I detta skapades djupa band mellan oss och henne. ”Var dig själv, alla andra är upptagna!” manade hon ofta sin omgivning till. Ulrica backade själv aldrig kring vem hon var och vad hon stod för. Det fick ta plats, hon fick ta plats, och hon tog plats. Det är inte för inte hon tidigt hade smeknamnet ”pansartaxen”. Samtidigt fanns det hos henne också en skörhet som bara finns hos den som gör ett större intryck på sin omgivning än hon faktiskt känner till.

Ulrica var oerhört generös med sin person och delade med sig till sin omgivning. Hon hade också ett manér som är oefterhärmeligt. ”Tack för att du finns!” var ett vanligt sätt för henne att avsluta våra många telefonsamtal med. Den kärleken kommer att saknas oss som fick känna den och fattas de som aldrig fick möjligheten. Hennes kärlek till sina vänner var så stor och generös att den, trots att hon inte längre finns, sköljer över oss genom alla de människor som den senaste tiden skickat sitt deltagande i vår sorg efter en saknad vän. Scenen där en människa som tagit plats, och givit röst åt de som inte gjort det, står nu tom. Det kommer att dröja innan den intas med någon som Ulrica, om någonsin.