En vanlig fördom om bi- och pansexualitet är att det ska vara en jämn könsfördelning mellan ens partners. Omvärlden förväntar sig nästan att en tredjedel av ens ex ska vara kvinnor, en tredjedel män och en tredjedel ickebinära.
Det är minst sagt intressant hur vissa människor insisterar på rigida boxar och könsuppdelad statistik när man själv känner att kärlek kan uppstå oavsett kön, eller att det är annat än just könsidentitet som är avgörande när det kommer till attraktion. Bi- eller pansexuella begär följer inte en snäv mall. Begär är heller inte logiskt. Det kvoterar inte in någon av ett annat kön bara för att skapa könsbalans.
För den plurisexuella verkligheten består sällan av jämna staplar i ett diagram. Du kan vara bisexuell och i 9 fall av 10 attraheras av män. Eller så attraheras du av femininitet, oavsett kön, och eftersom det oftare uttrycks av kvinnor är det främst kvinnor du attraheras av. Eller så attraheras du av folk som är charmiga, vilda, lugna, som vill förändra världen, som luktar gott, som är bra på att lyssna, som har fräknar eller tatueringar. Just därför är det orealistiskt att tro att alla bi- och pansexuellas attraktionsmönster skulle bestå av lika många män som kvinnor som ickebinära. Könstillhörigheten är nämligen inte vad som avgör om en person är en potentiell partner eller inte.
Begär kan dessutom variera över tid. I perioder av ens liv kan mängder av män upplevas som vackra och spännande, för att sedan följas av några år där män överlag känns rätt trista. Och är du i en monogam relation kan det innebära att du faktiskt inte tänker på så många andra än personen som du är tokkär i och tillsammans med.
Också vi som är bi eller pan kan gå vilse i detta. Tankar som “Men nu har jag ju haft en väldigt ensidig praktik under flera år, vad betyder det? Får jag verkligen kalla mig bi/pan fortfarande?” kan dyka upp. Som att ens förflutna och ens framtid inte existerar. Själv ringde jag en gång upp en vän och berättade hur glad jag var att jag faktiskt fått pirr i magen av en kille jag flörtat med på en bar och att jag dagen därpå blivit helt betagen av en snygg man jag sett på stan. Nyhetsvärdet låg i att andelen killar som fångat mitt intresse de senaste två åren hade varit cirka noll. “Så yay, jag är fortfarande bi” sa jag. Mest på skoj, men med ett litet uns av allvar som fick mig att inse att jag faktiskt funderat en del på det här. Trots att jag har koll på teorier och strukturer och i ärlighetens namn borde veta bättre än att tänka att jag blivit dålig på att vara bisexuell.
Vi ska även komma ihåg att praktik inte bara styrs av vilka man själv blir förtjust i, utan också av vilka som besvarar ens flörtande. Genom åren har jag hört flera bisexuella tjejer sörja att inga tjejer är intresserade av dem, men att de däremot har lätt att träffa killar. Är det något i ens utseende som inte går hem hos andra tjejer? Eller är det svårare att flörta med tjejer för att man är ovan? Oavsett är det tydligt är att människors dejt-CV inte nödvändigtvis säger något om ens identitet och vilka man trånat efter.
Men visst har det blivit bättre? För 20 år sedan var du tvungen att försvara dig själv som bisexuell på ett annat sätt än vad du nog förväntas göra idag. Du kunde ofta få höra saker som “Jaha, du säger att du är bi? Okej men räkna upp hur många killar du legat med, och sen hur många tjejer. Sen får vi se om du verkligen kan kalla dig bi.” Krav på fälterfarenhet, som en del kallar det. Det händer såklart även i nutid men förhoppningsvis mer sällan än förr.
Att andelen unga kvinnor som identifierar sig som bi- eller pansexuella ökat stort de senaste tio åren skulle kunna öppna upp för en annan typ av ifrågasättanden, eftersom tyckare till både höger och vänster brukar vara snabba på att säga att unga kvinnor är offer för en politisk ideologi och att man inte förstår sitt eget bästa. Men unga kvinnors rätt till självidentifikation som varken homo eller hetero har inte mötts av ramaskri, utan folk anses i detta fall känna sig själva bäst. Låt oss hoppas att det fortsätter så och att vi alla får benämna oss på det sätt som passar oss bäst, utan att behöva bevisa vår identitet.
