För vad som säkerligen hade intentionen att inkludera exkluderade istället.

Programledaren Victoria Swarovski föreläsningar fortsatte alltså i kvällens andra semi från Wien. Nu skulle vi reda ut ”varför det nu bara är bögar i Eurovision? Har de tagit över?”. En glasögonprydd snubbe i svart polotröja ställde frågan som kändes olustig i samma stund som den studsat över hans torra läppar.
Nej, lugnade Victoria från professorplats: ”Majoriteten är straighta: sångarna, folk i arenan och framför tv-apparaterna”.
Tack för klargörandet, så att inte Europas tittare behöver oroa sig för att en regnbågsrevolution är i antågande.

Homosexuella har alltid varit dragna till konsten, fortsatte Victoria.
”För att vara konstnär måste du göra något annorlunda, och det kan vara lättare om man redan är annorlunda”.
Det känns inte helt hundra att en till synes straight kvinna talar om för mig att hon ser på mig och mitt community som annorlunda. Det kändes rakt av olustigt. Är inte meningen med Eurovision att förena? Inte att peka ut delar av publiken som ”annorlunda” .

”1956 var det nästintill omöjligt att komma ut, men DE var en del av familjen från start”, fortsatte Victoria.
Med en tydlig attityd av att det är hon och tittarna mot oss. Vi och DOM-attityden fick mig att rysa. Vad ville man säga med det här? Ponera att man sagt samma sak om den svarta publiken? Judar? Rys.

Jo, det är sant att många hbtqi+personer älskar Eurovision, men varför redovisa det så här tondövt?
Att inslaget också avslutades med ”no take-over detected”? Jamen, vad skönt! Tittare runt om i Europa kan nu somna utan att behöva ha ett öga öppet ifall en transarmé plötsligt slår in dörren i natt.

Jo, jag fattar att uppsåtet inte var ont. Vi är alla människor (även om jag inte vill vara ihopklumpad med henne och programledargubben efter deras I´m so Excited”-slakt under sändningen).
Men snälla, att använda vi och dom-anslag känns fruktansvärt olustigt och tondövt. Eurovisions slogan United By Music har aldrig klingat lika falsk som under de här minutrarna.
Skämmes, ORF.

Ps. Att programledaren låtsades vara chockad av att åtta av de 72 Eurovision-vinnarna är HBTQI+ var nästan lika orimligt det. Att vi tagit mer än 10 procent av alla Eurovision-polaren är fullt rimligt med tanke på att vi under lejonparten av åren från 1956 och framåt knappt hade rätt att existera. Något som fortfarande är en realitet för många länder där Eurovision visas. Och det här inslaget gjorde inget positivt för dem. Det förvärrade snarare.