Namnet på turnén, DeBÍ TiRAR MáS FOToS World Tour, kan översättas till ”Jag borde ha tagit fler foton”. Och att döma av alla foton och videoklipp från Bad Bunny som översvämmade sociala medier efter helgen verkar Stockholm ha tagit namnet bokstavligt. Superstjärnan från Puerto Rico gav två konserter i Stockholm, vilket var hans enda stopp i Nordeuropa i sommar, och totalt besökte cirka 100 000 personer konserterna.
Huvudstaden levde och andades konserten, och det mitt under fotbolls-VM. Över hela Stockholm hölls fester, både för dem som inte lyckats få tag på en biljett och för dem som ville ha mer efter konserten. När det gäller omfattningen kan hypen jämföras med den som Taylor Swifts och Beyoncés turnéer har väckt under de senaste åren.
Bad Bunny intar Strawberry Arena-scenen i en enkel beige kostym, utan onödiga ord, effekter eller rörelser. På scenen spelar ett liveband med honom hela tiden, och många partier känns improviserade. Vid ett tillfälle framför musikerna till och med en gitarrversion av Dancing Queen med latinamerikanska inslag. ABBA, som en gång spelade in ett helt album på spanska, skulle säkert ha uppskattat hyllningen. Sammantaget känns den första delen som en konsert som ärar hans karriär, trots att han bara är drygt trettio. Till skillnad från till exempel Beyoncés konserter, där varje gest verkar vara noggrant planerad, råder här en annan, betydligt mer avslappnad stämning.
I den andra delen flyttas handlingen till ”La Casita”. Det är inte bara en scen, utan hela turnéns huvudsakliga symbol. Framför publiken dyker ett typiskt hus från Puerto Rico upp: betongväggar, plåttak, plaststolar, tv, bar, vardagliga föremål. Kärnan i denna del är att skapa känslan av en vanlig fest ”hos Benito”. Bad Bunny, redan klädd i shorts och en sportjacka med en flaska öl i handen, går ibland ut på verandan och ibland upp på taket och dansar bokstavligen bara några meter från publiken. Och en del av den svenska publiken blev, enligt traditionen, en del av just denna scen. Redan innan konserten börjar väljer artistens personal ut personer i arenan, leder dem bakom kulisserna och ber dem lägga sina mobiler i speciella skyddsfodral. Den viktigaste regeln är att helt enkelt njuta av stunden, dansa och inte röra artisten. Vanligtvis bjuds även lokala kändisar in till ”La Casita”. Inför konserterna i Stockholm spekulerade alla i vem som skulle dyka upp på taket till det rosa huset: Namn som nämndes var Bianca Ingrosso, Robyn och Zara Larsson. Men Robyn och Zara är upptagna med turnéer, och mitten av juli är inte direkt den bästa tiden att leta efter svenska stjärnor i stan. Så i slutändan dök inga stora kändisar upp på ”La Casita”.
Konsertens tredje del var en uppvisning av de största hitsen, och överlag kändes det under hela showen som om Bad Bunny är i sitt livs form. Han låter fantastiskt, är hur säker som helst på scenen och har uppmärksamheten hos publiken hela tiden.
Och Bad Bunnys inflytande sträcker sig bortom scenkanten. Han är en av de mest framträdande ”allierade” för HBTQ+communityt inom modern popkultur. Han tar konsekvent ställning mot transfobi, experimenterar med genusestetik inom mode och musikvideor och talar öppet om allas rätt att vara sig själv. Hans framträdande i drag i musikvideon till Yo Perreo Sola, och det faktum att han under ett tv-framträdande bar en t-shirt med namnet på mördade transkvinnan Alexa Negron Luciano är några av de mest uppmärksammade solidaritetsgesterna från en musiker av hans kaliber. Han påpekar ofta att han ville vara något annorlunda i den latinamerikanska popvärlden, där musikgenren reggaeton länge förknippats med överdriven maskulinitet och homofobisk retorik.
Här finns förstås en viss motsägelse, i alla fall gällande den överdrivna maskuliniteten, om man till exempel tar texten till hans superhit Tití Me Preguntó:.
”Jag gillar verkligen Gabriela’, Patricia’, Nicole’, Sofia’
En dominikansk tjej som är en riktig snygg
Hon från Barcelona som kom med flyg
Och säger att min kuk är het”.
Oh well.
Bad Bunny, eller Benito Antonio Martinez Ocasio, bjöd i helgen in oss till sin hemö, dess musik, språk, natur, och människor.. Han tog med publiken in i hans värld precis som den är och han yttrade inte ett enda ord på engelska under den två och en halv timme långa konserten. Och att döma av reaktionen från den fullsatta arenan kunde publiken inte bry sig mindre. Han bjöd istället på ett universellt språk som absolut alla förstod då han lät musiken tala.
Anton Isiukov
Uppdaterad 2026-07-13
