Oops! She did it again!
År 2016 blev Veronica Maggio den första svenska soloartisten som fyllde Stadion. i lördags, den 22 augusti, återvände hon dit exakt tio år senare. Och exakt 20 år efter att hon inledde sin karriär. Med henne fanns de som stöttat artisten ända från början, och titta på bilderna: i de främsta raderna ser ni de som troligen inte ens var födda när hennes debutalbum Vatten och bröd släpptes.
Men Maggio älskas lika mycket av sina jämnåriga som av dem som är betydligt äldre än hon. Det räcker det att lyssna på hennes låtar för att förstå hennes storhet. Det här är ”messy female pop”: begär och svartsjuka, sex och alkohol, ex, felaktiga beslut, ensamhet och oändliga försök att börja om från början. Vem av oss har inte varit där? Men det viktigaste är att hennes huvudperson inte alls behöver vara ”rätt”.
Men tillbaka till 2016: Då bestod hennes publik på Stadion av 20 000 personer. Den här gången var det 32 500, utsålt och ännu ett bevis på hennes status som en av landets största popstjärnor. När det är dags kommer Maggio själv ut på scenen och svarar fortfarande på ovationerna med en nästan gammaldags, lite flickaktig knicks.
På scenen finns en hel orkester, och vid ett tillfälle dyker en stor kör upp. Den två och en halv timmar långa showen förvandlas till en stund av gemensamma minnen. Publiken återupplever sina gamla känslor, och artisten minns olika kapitel i sin karriär. Bland annat 2012, då det efter den otroliga succén med Satan i gatan plötsligt inte längre gick att få till något nytt material. ”Ja, men min tur är slut”, har hon sagt om den tiden. Men allt förändrades efter mötet med Salem Al Fakir och Vincent Pontare, ”två genier” och ”två av världens bästa musiker, producenter och låtskrivare”. Handen i fickan fast jag bryr mig, som skapades tillsammans med dem, kallar Maggio, för sitt favoritalbum. Och det är klart de är på plats denna kväll.
Men det är långt ifrån de sista gästerna. En ny våg av jubel sveper över Stadion när Miriam Bryant gör entré. På läktarna väntar man dock uppenbarligen på ett annat namn. Redan innan konserten börjar det gå ett rykte om att man under soundchecken dagen innan ska man ha hört Håkan Hellströms röst. Maggio låter publiken vänta i nästan två timmar och först mot slutet, efter L’appuntamento, kommer säger hon ”Om Håkan inte kommer ställer jag in”. Så, ja han kommer. Stadion går i taket. Först spelar de Hela huset, deras gemensamma låt från just den där skivan Handen i fickan fast jag bryr mig. Och sedan ansluter sig Maggio till en av Hellströms största låtar: Det kommer aldrig att gå över för mig. Jubel.
Hela konserten omsluter en med värme. När man är nära Maggio uppstår en ovanlig känsla av att allt är under kontroll, som med ens bästa vän som både lyssnar och för en på rätt spår när det behövs. Men denna trygghet har en baksida. Trots orkesterarrangemangen, med undantag för överraskningarna med gästerna, känns showen ibland lite förutsägbar.
Kanske handlar det om den punkt där Maggio själv befinner sig just nu. På senaste albumet försöker hon just ta sig ur sin egen ”comfort zone”. ”Jag börjar bli uttråkad och vill gå vidare”, säger hon, som tröttnat på sitt eget och den svenska popens vanliga sound i allmänhet. På skivan finns grungegitarrer, kall, nästan industriell elektronik, filmiska stråkar, referenser till 90- och 00-talet och till och med ett oväntat samarbete med Yung Lean. Så, visst är konserten på Stadion en sammanfattning av 20 års karriär, men man kan också se den som en möjlig inledning på en ny era för Veronica Maggio?
