När Call Me Maybe kom 2012 var Carly Rae Jepsen plötsligt överallt. Den kanadensiska sångerskans medryckande hit toppade listor och förvandlade henne till popstjärna över en natt. Vårt communityt omfamnade att hon i musikvideon hade en snygg blinkning till hbtq+publiken: Carly försöker fånga sin attraktive grannes uppmärksamhet, bara för att upptäcka att han i stället ger sitt telefonnummer till den manlige gitarristen i hennes band. En charmig liten twist (och idé som Carly också avslöjat kom till dem under inspelningen), men också början på en kärlekshistoria mellan Carly Rae Jepsen och regnbågspubliken.

Låten har fram till i dag streamats 2,1 miljarder gånger och är en bred popklassiker. Men den verkliga ikonstatusen kom tre år senare: Albumet ”E•MO•TION” (2015) blev det ingen kommersiell succé i samma nivå som Call Me Maybe, men skivan växte långsamt till en klassiker bland popfans. Här finns låtar som Run Away With Me, Your Type, och Boy Problems som bjuder in oss i ett popuniversum fyllt av obesvarad kärlek, längtan och eufori. Musiken flirtade med 1980-talets syntpop, men var samtidigt modern och personlig. Jepsen sjunger ofta om hur det är att befinna sig mellan hopp och hjärtesorg. Om att vilja ha någon som kanske inte vill ha en tillbaka, om att kasta sig ut trots risken att bli avvisad. Nåt som många kan känna igen sig i, inte minst som HBTQ+person.

Kulturskribenten Brandon Tensley skriver i tidningen Pacific Standard hur Jepsens musik knyter an till ”en queer historia av flykt, möjligheter och besvikelse”. Han menar att återkommande teman för hennes låtar är de om hemlig kärlek, längtan, utanförskap och missade möjligheter. Och även när kärleken misslyckas får känslorna vara stora, glittrande och värda att dansa till. En perfekt förutsättning för euforisk pop.

Lyssna bara på hiten Cut To The Feeling, om att vilja kasta sig handlöst in i förälskelsen och skippa alla spel och osäkerhet. Eller Max Martin-skrivna Tonight Im Getting Over You, en närmast perfekt poplåt om att försöka komma över ett smärtsamt uppbrott genom att gå ut och festa. Försöka släppa taget, om så bara för en kväll.
Och så Your Type: Få låtar skildrar det bättre än, något som jag tror de flesta gays eller bis gått igenom, den obesvarade kärleken till någon som bara ser en som en vän. Att förstå att man aldrig kommer att få den kärlek man längtar efter eftersom man inte är kompisens typ. Men man kan ändå inte släppa känslorna.

Carly Rae Jepsen har inte byggt sin karriär på skandaler eller kändisskap, hon levererar musiken. Hon skriver kristallklara poprefränger om förälskelser, flirtar och krossade hjärtan. Att älska Carly Rae Jepsen har liksom blivit både ett musikaliskt ställningstagande och ett sätt att signalera: Jag tar bra pop på allvar.

Bortom musiken har hon även vunnit våra hjärtan genom att vara en sann allierad. 2013 tackade hon nej till att uppträda på amerikanska popjkscouters stora ”jamboree” på grund av organisationens dåvarande förbud mot öppet homosexuella medlemmar och ledare.
– För mig var det ett viktigt ställningstagande. Under min uppväxt i Kanada fattade jag aldrig att det var en grej att vara gay. Det känns fortfarande märkligt att det ska vara något som folk har åsikter om, sa Carly Rae Jepsen när undertecknad träffade henne i Stockholm 2015.
Hon berättade också att hennes bästa polare är bög, och hon har sedan dess uppträtt på Pride-festivaler och återkommande talat varmt om den queera publiken.
– Det har blivit en väldigt vacker gåva i mitt liv, har hon sagt om regnbågskärleken.

Den 18 september släpper Carly Rae Jepsen sitt dubbelalbum ”Day and Night”. De 24 låtarna är uppdelade i två halvor med olika karaktär: ”Day” hämtar inspiration från 1970-talets psykedeliska pop och bygger på levande instrument, medan ”Night” rör sig mot den syntdrivna vemodiga danspop som gjort henne älskad av popfansen. Redan släppta ABBA-doftande Don’t Leave Me on the Dance Floor kombinerar ett dansgolvsvänligt popsound med hjärtesorg, exakt det som blivit Jepsens signum.
Och klubbiga Motivation med housepiano har förutsättningar att bli en framtida gayklubbsklassiker: Den handlar om familjeband, höga förväntningar och de komplicerade mönster man ärver från sin familj.  Carly har sagt att hon hoppas att den också ska kunna fungera som en hymn för valda familjer, och det är inte svårt att förstå när man ser textraderna:
”We go hard in this family
We love hard in this family
I’m in love with my family
We’ve got room for insanity”
Eller videon, som är ett enda stort kärleksbrev till ”chosen families” (och Troye Sivans Rush-estetik).
Carly Rae Jepsen fortsätter med andra ord att leverera.