Två drunknade flickor, ett avskedsbrev, en kärlekshistoria – Mian gör succé med boken om Lisa & Lilly

Vi träffas i Vita Bergsparken i Stockholm. Mian och hunden Bobbi sitter och väntar på mig på Kajsas i parken. Mian har valt platsen. Södermalm är stadsdelen hon älskar. Det är här hon bor och det är här i området som stora delar av boken hon jobbat med i nästan två år utspelar sig. Den om Lisa och Lilly.

– Där uppe på kullen låter jag dem äntligen få ligga när de inte setts på länge, säger Mian med ett brett leende och pekar upp mot krönet.

Första gången Mian hörde talas om Lisa och Lilly var för nästan 20 år sedan.

– Jag läste om två flickor som tagit livet av sig, jag tyckte förklaringarna kring självmordet lät märkligt, ”varför tar två tjejer livet av sig tillsammans?”. Sen en dag fick jag se statyn av dem vid Mosebacke, en staty som heter ”Systrarna” och jag undrade hur mycket systrar de egentligen var…

Sen dess har historien legat och grott i henne. Men nu har Mian ägnat de två senaste åren åt att skriva. Och göra research. Massiv research.

– Jag har läst vartenda polisprotokoll och suttit på Kungliga biblioteket, dammat av gamla tidningar, och läst alla tidningsklipp från händelsen och läst väldigt mycket skönlitterärt och faktaböcker från den här tiden. Jag har även kommit över avskedsbrevet som de lämnade efter sig och där Lisa och Lilly skriver att de varit oskiljaktiga men att de har hindrats från att vara med varandra. De ber sina föräldrar om förlåtelse och att de önskar få bli begravda i samma kista.

Runt all fakta och research som Mian gjort har hon har skapat ett skönlitterärt verk.

– Jag kan ju inte veta vad de sa eller varför de blev förälskade, så dialogen är självklart uppdiktad, men själva berättelsen bygger på verkliga händelser. Alla platser; adresser och människor har funnits på riktigt. I boken följer vi deras sista år i livet, Lisa och Lillys kärlekshistoria.

Hon fortsätter:

– I alla de berättelser om paret jag hittat har man heterofierat dem. Det viktigaste för mig var att ge dem något slags upprättelse.

Mian har dessutom lyckats få tag på en släkting till en av flickorna, barnbarnet till Lisas syster.

– Jag var så nervös när jag skulle prata med honom, jag var rädd att jag skulle trampa på några tår när jag klev in där och påstod att deras släkting tog livet av sig för att hon var homosexuell. Men det var lugnt, han visste om det, även om det hade tystats ner i släkten. Dels på grund av självmordet, dels för flickornas relation. Han sa ”det var ju en förbjuden och omöjlig kärlek”, och när han sa det kände jag att jag liksom fick ett ok att jag tagit mig rätten att skriva om dem.

Ett annat tecken på att Mian gjorde rätt som skrivit boken om flickorna kom från ett lite oväntat håll. Om man är lite vidskeplig vill säga.

– En dag åkte jag till adressen där Lisa hade sin sista tjänst som piga. Precis när jag kommer fram till Ynglingagatan 15 är det en kille som går ut från porten så jag tassar in i trapphuset. Allt där inne var bevarat från den tiden. Originalhissen fanns kvar, räckena i trappan, golven och jag tänkte att här har Lisa sprungit upp och ner med varor och tvätt. Så fick jag en ingivelse att kolla på tavlan vid entrédörren där efternamnen på alla som bor i huset står. Lisa jobbade för familjen Wessberg så kanske hade lägenheten gått i arv till någon i släkten. Så gick jag bort till skylten och började läsa – och så fick jag se det, med stora bokstäver stod det ”MIAN”. Jag vacklade likom till, jag har aldrig mött nån tidigare i mitt liv som heter Mian i efternamn. Vad är oddsen att just där, i Lisas hus, ska en person heta Mian i efternamn?

Mian tog kort på namntavlan och gick ut på gatan där hon direkt sprang in i en författarkollega. ”Oj, vad har hänt?”, sa hon när hon fick syn på mig. Jag berättade hela historien och visade bilden på namntavlan på tavlan, så sa hon ”Vilken fin hälsning från Lisa”. Jag bara rös.

Hur känns det nu inför releasen, det är ju bara någon vecka kvar?
– Ja, hur känner jag? Jag vet inte. Jag tycker jag som vanligt pendlar mellan tio olika känslor varje dag (skrattar). Jag vaknar glad och sen blir jag förbannad till frukost av att jag läser något och får stänga ner datorn för jag blir så jävla upprörd. Sen går jag ut med hunden och lugnar ner mig och blir glad av att jag ser en ekorre eller något, sen hör man nåt om Trump och blir galen igen, då ringer jag en vän och så tar vi en promenad, då lugnar jag ner mig, så där håller det på (skrattar). Vad var din fråga?

Hur känns det inför bokreleasen?
– Just ja. Näe, men helt ärligt kan jag säga att jag förstår att folk tror att jag är en kaxig jävel, ”som skriver uppkäftiga krönikor och är politiskt engagerad och så”, men saken är den att jag har ganska dåligt självförtroende, jag får prestationsångest när jag ska skriva och det borde jag inte få efter så här många år. Men jag har varit så osäker, håller det här? Jag har ju tagit två verkliga personer som levt, det är ett stort ansvar att skriva om deras liv. Därför är jag så glad att jag redan nu fått den finaste recensionen jag fått i hela mitt liv.

Mian läser ur recensionen som hon har sparad i mobilen:

– ”En kärleksroman som går under huden på läsaren och lämnar märkbara spår, det här är en unik historieskildring”. Det gick knappt att ta in, jag fick högsta betyg, en femma, jag bara skrek när jag läste det. Sen firade jag med min bonusson- och dotter, vi gick till thaibåten och åt tio glassar (skrattar). Jag blev helt knockad av den recensionen. Det spelar liksom ingen roll vad folk säger nu, jag har en femma i ryggen.

Du har skrivit enormt många krönikor och texter genom åren, faktaböcker och inte minst romaner. Finns det någon text eller krönika som du fått extra mycket uppmärksamhet eller respons på?
– Oj va svårt, men jag minns när jag signerade böcker i QX-tältet på Pride ett år. Då kom det fram en tjej till mig… nu blir jag rörd när jag tänker på det, men så bad hon få prata lite enskilt. Vi gick undan och då drog hon upp tröjan på sina armar och visade skärsåren och sa att hon läst Smulklubben och Trekant ”och om den där knäppa galna karaktären kan överleva så ska jag också göra det”. Jag tackade, kramade om henne och önskade henne lycka till, sen gick jag bakom tältet, ställde mig där en stund, blundade och sa till mig själv ”glöm aldrig den här tjejen”.

Du blir 58 i oktober, har du åldersnoja?
– Ja. Fy fan vilken åldersnoja jag har. Det går så satans fort, jag önskar att jag var 48. Jag har ingen önskan om att vara 22, 30 eller ens 40, för herregud så mycket terapi jag gått i. Men jag hade inte haft något emot att bli 48 igen.

Är du singel?
– Jag gillar inte det uttrycket, jag skulle hellre säga att jag är fri. Säger man singel låter det som om man går och letar och längtar efter en relation, det här är första gången i mitt liv som jag inte gör det. Jag hade aldrig kunnat lägga samma tid, kraft och energi på boken som jag gjort om jag varit i en relation. Jag har det senaste året lagt all tid på boken och på min hund.

När mår du som bäst?
– Nu har jag precis varit på skrivarlägret som jag och Sara Lövestam håller i så jag mår väldigt bra. Vi var ute i skärgården, badade i havet, skrev och dansade som galningar under bar himmel på kvällen. Det var fantastiskt. Det händer ju något häftigt när människor möts på riktigt, fan jag vill bara att allt ska bli normalt igen. Jag vill ha tillbaka mitt vanliga liv med middagar och kramar. Möten med andra är lycka, och så klart att få vara med henne, säger Mian och klappar på Bobbi.

– Hon fyller sex år imorgon. Då blir det fest.