Du kan mörda någon, råna eller vara otrogen, och sedan bli förlåten, men är du homosexuell så går det inte. Det finns inget som förlåter att vara homosexuell. Det är tabu. Det är sån dubbelmoral, och jag vägrar att gå med på det, jag är född här och jag tänker inte följa såna där regler”.
QX träffade Bobby Oduncu inför den nya dokumentärfilmen Who the fuck is Bobby? som visas på SVT ikväll.

Jag träffar Bobby Oduncu, 45, på hans salong på Östermalm i Stockholm. Han vill kunna prata ostört och slippa stöket och bullret från latte- eller juicemaskiner. ”Här kan vi sitta i lugn och ro”, säger han.
Salongen är inredd i marmor och guld. Vita väggar och tak och produkthyllor med guldkant. I entrén står en smaragdgrön soffa med klädda knappar och guldnitar. I hörnet inne i salongen hittar man en enorm guldspegel med glödlampor i ramen. Det andas lyx och flärd.
Bobby ropar hej när han får se mig och vi kan kramas i stället för att hälsa med armbågarna som man vant sig vid det senaste året. Jag är vaccinerad säger han. Jag med, kontrar jag.
Vi går in i personalrummet och Bobby fixar kaffe och ställer fram olika proteinbars och nyttiga kex som han fått av sin vän Katrin Zytomierska. Han är brunbränd, som vanligt, har en tajt svart tröja som är lagom kort i ärmarna så att hans biceps syns. Det här är liksom bilden man har av Bobby-glamour, yta, kändisvänner och kläder som avslöjar att han tränar oftare än de flesta. Det är bara ryggsäcken på golvet som skvallrar om att även han kan ha det rörigt i livet.
– Jag är en tidsoptimist. Titta här, säger han och rotar i väskan, här ligger allt huller om buller. Jag får alltid stressa och det är alltid nåt jag glömt. Nycklar, plånbok, mobil… Mitt ex blev tokig på mig. Men jag är bra på så mycket annat, så jag kan väl få vara dålig på en sak.
De senaste månaderna har SVT med producent Nisti Stêrk i spetsen följt Bobby i hans vardag. Nu ska vi få se en annan sida av honom, komma under ytan. Who the fuck is Bobby? är en dokumentär om gaykillen som är syrian/assyrier och med en enorm släkt i Södertälje och uppväxt i en kultur som förlåter det mesta men inte homosexualitet. Trots det valde Bobby att stå upp för sig själv, stå upp mot familjens och släktens fördomar och mot hat och hot och berätta att han är homosexuell.
– Det har varit en lång process, säger han. Jag satt ju hemma i Södertälje, gick i kyrkan och hade de här känslorna som jag visste var fel. Men det fanns ju varken mobiler eller internet så jag trodde jag var ensam i världen om det.
Bobby gick ut högstadiet men kom inte in på frisörlinjen. Hans mamma hade sett att han hade talang för yrket då han övat på sina vänner och syskon och såg till att han fick gå en privatskola i Stockholm.
– Det var under den tiden på skolan som jag hade mina första erfarenheter med killar. Jag lånade brorsans leg och gick till Hus1 som var en gayklubb på Sveavägen. Jag var tvungen att testa och insåg ju att det här med killar var min grej.

Bobby drog hemifrån redan när han var 16 år gammal och efter frisörutbildningen hamnade han i London. ”Jag stängde av mobilen och drog”, säger han. ”Jag pallade inte att vara kvar”.
I London öppnade sig en helt ny värld för honom. Han träffade andra gaykillar och slängde sig ut i gaylivet på Londons klubbscen.
– Först var jag där i tre månader, sedan flyttade jag dit i omgångar i två år. Det var alkohol och en del droger, jag festade hela nätterna och tog för mig av allt, men innerst inne mådde jag inte särskilt bra. Jag saknade min familj och dessutom är jag en person som behöver rutiner och jag har svårt att leva för dagen.
Så Bobby åkte hem, han kom ut för sin syster, sin ena bror och för sin mamma. Till en början som bisexuell.
– Syrran och brorsan var coola med det, men mamma grät och var upprörd och ville att jag skulle försöka med en tjej (”du har ju så många tjejkompisar”). Och hon sa åt mig att jag absolut inte fick säga något till pappa eller till min äldsta storebror, de skulle aldrig förstå eller acceptera.
– Men de hade redan misstänkt något, säger Bobby, för jag hörde att de ville skicka mig till ett kloster.

Hur kommer det sig att du vågade komma ut och stå upp för dig själv?
– Jag kände inte att jag hade något val. Jag höll det hemligt inför pappa och brorsan i flera år men det gick inte till slut. Du kan mörda någon, råna och vara otrogen, och sedan bli förlåten, men är du homosexuell så går det inte. Det är tabu. Det finns inget som förlåter att vara homosexuell. Det är sån dubbelmoral, och jag vägrar att gå med på det, jag är född här och jag tänker inte följa såna där regler.
I dokumentären om Bobby är hans egen familj med, men pappan vägrade. Han var inte med när Bobby begravde sin pojkvän Samuel som gick bort 2012 och han var inte heller med när Bobby gifte sig med sin förra man Jimi, men producent Nisti Stêrk gav sig inte, hon försökte med alla medel – och på flera språk – få med pappan i programmet – till slut lyckade hon övertala honom.
– Han fick säga hur han kände när jag kom ut, och hur det är att gå på stan i Södertälje och höra från andra att hans son är gay. Det måste ha varit tufft, jag förstår det. Men pappa har aldrig sagt att han älskar mig vilket varit otroligt frustrerande för mig, men i dokumentären ger han mig en kram och säger ’jag älskar dig’. Det är stort, säger Bobby. Vår relation idag är okej, och bra mycket bättre än vad många andra gaykillar med samma ursprung som jag har med sina pappor.
Bobbys mamma däremot har för länge sedan accepterat Bobbys läggning, hon är enormt stolt över honom och försvarar och står upp för honom i alla lägen.
– Mamma tystar ner folk som pratar skit om mig, oavsett om det är på bussen eller hemma i affären. Hon tar fighten. ”Era barn är värre”, säger hon. ”Min son har aldrig gjort någon illa, han är grym.” Hon sätter dem på plats.
Och Bobby själv har alltid försökt ignorera elaka kommentarer och glåpord.
– Jag kan sitta på ett bröllop med flera hundra gäster när jag hör någon kille säga ”där sitter den där äckliga bögen”. Men jag försöker att inte bry mig. Det är inte värt det. Jag vill inte ställa till en scen och förstöra festen för alla. Dessutom är det alltid någon som försöker tysta dessa killar. Så jag stänger av och försöker umgås med mina vänner i stället.

Bobbys karriär som frisör tog fart när han kom hem från London. Sakta men säkert gjorde han sig ett namn. Han lärde känna flera kända personer och blev snart kändisfrisören nummer ett i stan. Och det är så många av oss lärt känna honom. Via sociala medier där han ses i sin salong med den ena kändisen efter den andra i frisörstolen, Danny, Molly, Carola, Carolina Gynning, Chippen, Jesper Blomqvist. Roy Fares, Sonja Aldén… Listan är lång.
Men framgången som frisör och att vara öppet gay och syrian/assyrier har också haft ett pris. Bobby blev måltavla för folk som ville skada honom och två gånger på kort tid sattes hans salong i brand. Två män i 30-årsåldern fick sex års fängelse för den ena mordbranden men bostadsrättsföreningen som hans salong låg i kunde inte ha kvar honom, de ansåg att det var för riskabelt så han blev uppsagd.
– Jag har förlorat allt, sa Bobby då i media.
Och bara något år senare avled hans dåvarande pojkvän Samuel i hjärtstopp.
– Det var min värsta tid i livet, jag har minnesluckor från den här perioden, säger han. Det är enda gången jag inte velat leva längre. Jag var på botten och hade dessutom förlorat mitt livs kärlek.

Bobby loggade ur och for till USA, han ville inte ha kontakt med någon. Ville inte möta folks blickar i affären eller tvingas prata med okända om det som hänt. Han stannade i Los Angeles i flera månader och bodde hemma hos vännen Natasha Peyre och umgicks med Danny och Molly som var där. Med dem kunde han sörja Samuel i fred.
Väl hemma i Stockholm igen började han återigen sakta men säkert bygga upp sitt liv – salongen, att utveckla nya egna hårprodukter – och att börja dejta.
En ny kärlek kom in i hans liv, den 18 år yngre, Jimi. De gifte sig i vad som kan liknas vid ett riktigt prinsbröllop, med extra allt, en gigantisk bröllopstårta, chokladfontän, 200 gäster, kändisar och dessutom en specialskriven bröllopslåt som framfördes av Danny och Molly. Smekmånaden gick till Hawaii.
Men förra året separerade de efter sex år som tillsammans.
– Vi är fortfarande vänner och älskar varandra, men just nu ska vi inte vara tillsammans. Vad som händer i framtiden vet ingen, men jag kan inte vänta, Jimi har ny kille och jag måste vidare. Jag vill bli pappa. Det är min dröm och har alltid varit. Sen hoppas jag hitta kärleken igen. Jag är en relationskille och älskar tvåsamhet.

Att Bobby tränar mycket och gillar att visa upp din kropp har nog inte undgått någon, han är även öppen med att han använt botox och fixat näsan, men varför är utseendet så viktigt för honom?
– Dels jobbar jag ju med utseende och då tycker jag det är viktigt att jag ser bra ut. Sen är det något jag kan kontrollera själv. I hela mitt liv har folk talat om vad jag får och inte får göra, vad Gud säger och vem jag ska vara och leva med. Men utseendet bestämmer jag själv över. Därför är det viktigare för mig än det kanske är för andra. Dessutom dricker jag knappt och har inte tagit droger på 25 år.
SVT och tv-teamet har följt Bobby i flera månader. Han har öppnat upp sig och vi får se saker vi kanske visste men inte förstod. I skrivande stund sitter de och klipper ihop materialet. Bobby fick se ett första utkast igår säger han.

Hur känner du inför att filmen ska komma ut nu och alla får ta del av den?
– Det ska bli kul att få visa den. Och viktigt. Jag har hjälpt så många gaykillar genom åren som haft problem i livet och med den här filmen kanske vi kan hjälpa fler. Att mamma och pappa och mina syskon är med och tar ställning för mig är så viktigt för andra föräldrar att se. Det kan inte hålla på så här. Vi kan inte tillåta att ungdomar, som lever i familjer som inte accepterar dem, misshandlas, eller mördas för sin läggning, eller att de begår självmord för att de inte orkar med pressen hemifrån. Filmen måste ha en mening. Jag är stolt över den. Stolt över mina föräldrar. Och stolt över mig själv.

Who The Fuck is Bobby? visas ikväll kl 21 00 på SVt1 och går redan nu att streama på SVT Play.