Dags för avsnitt sex med gänget på Gotland som ikväll fick förstärkning av Harpo.

Dagen började med att lägga ansiktsmask, vilken var lite gulligt. Men jag undrar om den vanlige tv-tittaren är lika observant som undertecknad och stör sig på när deltagarna är med i aktiviteterna, men inte gör dem fullt ut. Som Melissa Horn och Maxida Märak som varken bar mask eller vita rockar. Märkligt.
Jag avundades annars Andreas Mattsons förmåga att kunna koppla av när de andra snackisarna fnissade och hade sig. Men han kanske inte ville skrämma de andra, för han såg oväntat mordisk ut i sin mask.

Sen entré Harpo: En skön snubbe som pratade bred stockholmska: ”Ska man ha andra kleeeeder?, ”Nu e man på veeeg”. Och vad har han egentligen i kofferten vi får ta del av nästa vecka? Jag gissar på Ainbusk-Marie.
I Tracks-Kajs genomgång av Harpos historia fick jag mig en överraskning då en gammal Carola-favorit, I en Sommarnatt, från ”På egna Ben”-plattan visade sig vara en cover på just Harpo! Där ser man.

Lunchklockan ringde in och artisterna bänkade sig i ladan. En ursnyggt bananpyjamas-klädd Maxida erkände modigt att hon var oerfaren på kärleksplanet och berättade sen att hon skulle tolka Melissas stora hit Lät du henne komma närmre. Öppenhjärtigheten smittade av sig och Melissa berättade om att hon alltid kommer älska sina ex, och att hur svårt det är att acceptera folks ex-bagage. Så sant.
Maxidas version var textmässigt snygg, men berörde mig inget. Loungemusik passade inte alls den ledsamma texten.

Moonica Mac berättade sen varifrån artistnamnet kommer ifrån (Monica Zetterlund och Fleetwood Mac), om sitt startprojekt Vindvisa, och så analyserade Fredrik Strage om hennes och Benjamin Ingrossos romantiserande kring tidsepoker de själva inte upplevt. Glosan för detta var anemoi/postalgi.
Mac-snack ledde Harpo in på en tolkning av just Moonica. Han hade fallit hårt för hennes Stark och sårbar, och det var något väldigt fint över den äldre mannen som såg ut att komma direkt från åkern gå upp och sjunga en innerlig kärlekssång.

Svensk indies Gudfader, Andreas Mattson, berättade om vänskapen med Niclas Frisk och hur de hittade ett musikaliskt samarbete ihop, innan Melissa Horn avslöjade att hon skulle göra Popsicles Parklands. En lycklig låt om att känna sig riktigt kär. Jag har ärligt aldrig tagit till mig den, och det gjorde jag knappt heller när Melissa tolkade den på engelska. MEN. När hon mot slutet av låten gick över till svenska grep den tag i mig ordentligt. Gud vilken fin text. ”Jag tänker inte ens bli ledsen om du går, om det här är allt jag får så har jag varit lycklig”. Nu fattade jag också Mattsons versions storhet.
Det var oerhört fint att se Indie-gudfadern brista ut i gråt och se hans genuina lycka över Horns tolkning. Sånt är ju tv-guld, att få folk att känna något mer än bara ”ja, det var en spännande tolkning..:”.

”Skål för tusen glada låtar till middagen” sa Maxida och jag fick upp förhoppningarna om lite fest efter lunchens vemod.

Efter lite vykortsshopping med Moonica och Harpo fortsatte Stenströms sökande efter släkten i telefonkatalogen. Denna gång blev det träff och de nyfunna släktingarna bondade i luren. Det var lika trist som det låter.

Sen ringde Moonica/Lisa sin morfar med Harpo som hälsade. Inte heller jättekul tv.

Innan middagen flyttade vi ut på den gotländska prärien där Daniel Adams-Ray trollade fram en gospelkör och körde Cry No More Tears av Andreas Mattsons Sweet Chariots. Inspirerad av sin uppväxt i Nairobi brände han av en rap-gospel med uppbackning av Britta Bergström och en kör klädd i jordfärger. Vilket fantastiskt ljus framförandet badade i! Snygg tv.

Det var sen väldigt fint att höra om Daniel Adams-Ray berätta om sin uppväxt i Kenya, och hur det påverkat hans ”glada” musik i dur. Jag var så fascinerad av bildspelet på en liten Daniel och hans närhet till olika vilda djur att jag missade kvällens snoppchock. Så det var bra att han uppmärksammande bilden på den kåta noshörningen med fem ben…

Andreas Mattson gjorde sen Isabel, låten som Daniel gjort till sin flickvän. En låt hon tydligen inte gillar. Det måste ju kännas lite otacksamt att skriva en låt till sin partner som inte uppskattas…

Sen fick Harpo äntligen sin historia berättad och det var intressant att höra. Framförallt var det fint när Bengt Palmers återgav hur Harpo spelade sin Honolulu för honom och han bara signade och gav ut vrålhiten direkt. Och om man inte gillade Harpo innan så gjorde man det efter Bengt-inslaget där han snyftade fram ”Jag älskar Bengt”. Fin snubbe.

Nästa vecka får vi se Moonica Mac tolka Lassie och så gråts det floder till middagen.
”När man har sett det här programmet, verkar det ju så kul”, konstaterade Marie Nilsson-Lind under gråtfesten. Längtar!

Betygen:

Lät du henne komma närmre – Maxida Märak (Melissa Horn)
QX QX
Textmässigt väldigt äkta och fint, men musikaliskt var detta trist. Allt Melissas vemod från originalet var som bortblåst när Maxida gjorde nån slags ljum lounge-version av den 30-miljonerstreamade hiten.

Stark och sårbar – Harpo (Moonica Mac)
QX QX QX
Vilken härlig överraskning. Harpos version bygger snyggt genom hela låten, och växer i arrangemanget. Han lyfter också fram den urfina melodin, och texten som går lite förlorad i Macs drömska version. Harpo sjunger dessutom som att han menar varje ord i texten, vilken berörde mig massor.

Parklands – Melissa Horn (Popsicle)
QX QX QX
Sista QX:et är för den sista svenska minuten. Innan dess berör Melissas tolkning inte lika mycket som hennes tidigare SMB-tolkningar. Det är liksom jättefint, men jag har så svårt att känna nåt för poesi på engelska. Den svenska delen river däremot tag på ett helt annat sätt när de sätts bredvid varann.

Gråt inte mer – Daniel Adams-Ray (The Sweet Chariots)
QX QX
Gospelpop med rap-inslag. En småljum besvikelse efter förra veckans smocka. Men textmässigt var det välskrivet och berättande av DAR: ”Min flickvän har vår son i magen, en annan vän har fått cancer i den”.

Isabel – Andreas Mattson (Daniel Adams-Ray)
QX QX 
Andreas Mattson sjunger om sina tråkiga år istället för som i originalet, actionfyllda år. Musikmässigt var detta inte min påse, men snyggt grepp att hylla de sugiga åren som gav nåt bra. ”Alla misstag, alla sidospår, var det värt det? Klart det var. Jag är framme nu.

Moviestar – Thomas Stenström (Harpo)
QX QX QX
”Stenen” vände på perspektivet och gjorde den om människor som borde blivit stjärnor, men inte blev det. Thomas Stenström är modig som ger sig i kast med en av de största svenska discoklassikerna, och han gör ändå en rätt bra tolkning där han behållit den musikaliska essensen av originalet. Snygg visselslinga i refrängen, men den saknar originalets mäktiga driv. En trea!