Lördag morgon 1987. Jag är fem år gammal och klockan är 08:30. Ostbågarna från kvällen innan står kvar på soffbordet, sega på exakt rätt sätt. Tv:n slås på. Introt dånar. Jag sjunger med som om det vore nationalsången. Och där är han. Mannen. Myten. Musklerna. He-Man.
Prins Adam springer runt i sin blonda bobfrisyr, iklädd lila tights, vit tajt långärmad tröja och rosa kortärmad skjorta. Ett modeval som ser ut som om Liberace haft ett dåligt inflytande på ett gymkort. Under tyget, bultande muskler. När han drar svärdet, vrålar ”I have the power!” så står han där i sin harness och sina håriga små speedos. Det var där. Just där som jag blev kär. He-Man var min första kärlek, och till skillnad från de flesta andra kärlekar har han fortsatt dyka upp i mitt liv i olika versioner, reboots och plastförpackningar.

Jag hade allt. Ljudböcker, bilderböcker, leksaker, både hjältarna och skurkarna. Ett helt eget Eternia i pojkrummet. Och även om jag inte visste det då, som femåring, kan jag idag helt klart konstatera att He-Man var homo-uppvaknandeterapi i barntv-format.
Jag har sett alla versioner. Originalet från 1983, rebooten 2002, Netflix-serierna från 2021 och filmen från 1987. Originalserien avslutades dessutom i varje avsnitt med små moraliska lektioner så som ”var snäll”, ”ljug inte”, ”slåss inte”, och detta levererat efter 20 minuter av extremt våldsamma konflikter mellan män i minimala kläder. Pedagogiskt, absolut.

Och så detta eviga mysterium! Ingen fattar att Prins Adam är He-Man trots att de ser identiska ut. Det enda som skiljer dem åt är kläderna. Det är liksom ännu mer osannolikt än att ingen ser att Superman är Clark Kent, och där räckte det tydligen bara med ett par glasögon.

Nu sitter jag här i biosalongen, redo att se min hjälte på vita duken i ”Masters of the Universe”. Förväntningarna är höga. Introt börjar. Historien rullar igång. Och… den rör sig. Sakta. Väldigt sakta.

Filmen kokar i praktiken ner till ännu en självhjälpsresa för Prins Adam, där han förväntas ”hitta sig själv”, gräva fram sin inre styrka och axla rollen som He‑Man, ett öde han tydligen varit förutbestämd för sedan barnsben. Efter att ha dumpats på jorden (Oklahoma, USA) som liten grabb tappar filmen tempo och fokus, bara för att till slut kravla sig tillbaka till Eternia där Adam måste rädda sitt älskade rike från Skeletor och hans sedvanliga gäng av onda hantlangare. Upplägget är enkelt till överdrift. Eternia, jorden, tillbaka till Eternia, färdigt. I stort sett samma historia som i serien, med den tveksamma skillnaden att jorden trycks in i handlingen utan att egentligen tillföra något av värde.

Visst, det är snygga effekter. Långa fighting-scener. Svettiga kroppar. Biceps och triceps som ser ut att ha egna postnummer, tighta rumpor, hårda lår och åttapack på magen. Men räcker det? Nej, tyvärr inte.
Filmen känns märkligt tom, trots att den är full av muskler och lättklädda män och kvinnor. Dolph Lundgrens cameo är mer kuriositet än hjärta. Replikerna pendlar mellan platta och direkt pinsamma. Skådespeleriet är genomgående mediokert, och detta trots att jag faktiskt gillar Nicholas Galitzine (han som spelade den engelske prinsen som blev kär i presidentens son i filmen ”Red, White and Royal Blue”), här verkar han fått instruktionen: var vältränad och se snygg ut och säg replikerna utan inlevelse.
Den stora räddningen är ondskan själv, Skeletor, spelad av Jared Leto. Han levererar en sarkastisk tolkning av den hårdhudade antagonisten på ett självdistanserad och underhållande sätt. Pluspoäng även för Prins Adams/He-Mans repliker om karaktären Fisto. Ja. Ni hör ju själva. Texten skriver sig själv, och jag kan lugnt säga att ingen barnserie idag hade tillåtit ett karaktärsnamn som Fisto…
Men man går inte och ser He-Man för att hitta något intelligent jup. Man går för underhållning. Men i mina ögon lyckas inte ens filmen med det. Trots mycket muskler, riktigt bra effekter och långa slagsmål lämnar jag salongen mest…besviken och lite uttråkad.
He-Man, min hjälte i nästan 40 år, jag varit dig trogen och älskar dig fortfarande, men här behövs det terapi…

Johan  Franke