Garbage stormade in på musikscenen i mitten av 90-talet genom att blanda alternativrock, elektronisk musik och popmelodier till ett eget, omedelbart igenkännbart sound. Garbages debutalbum gjorde bandet till världsstjärnor, och låtarna Stupid Girl, Only Happy When It Rains, Push It och I Think I’m Paranoid har sedan länge blivit klassiker från den tiden. Och HBTQ+communityt älskar särskilt deras låt Queer. Och det var just den låten som inledde bandets första framträdande i Stockholm på Water Festival för exakt 30 år sedan. När sångerskan Shirley Manson minns den konserten påpekar hon att även The Cardigans uppträdde på festivalen den dagen. Jämförelsen visade sig vara symbolisk: båda banden leds av starka frontkvinnor som tvingades bana sig väg i en bransch där sexism länge ansågs vara normen.
”Vi har alltid varit genomsyrade av sexism och kvinnohat. Jag kände det väldigt starkt. Men vi tog oss förstås igenom det. Alla kvinnor inom musiken har upplevt en chockerande sexism, ett chockerande kvinnohat och ändå är vi, för fan, fortfarande här”, förklarade Manson under Gröna Lund-publikens öronbedövande applåder.
Shirley Manson har genom åren blivit en av de mest framträdande allierade till queer-communityt inom rockmusiken. Hon stöder konsekvent transpersoner och uttalar sig öppet mot Trumps politik gentemot dem. Dessutom har hon sagt att hon ”som kvinna med många manliga drag alltid har identifierat sig starkt med idén om en icke-binär identitet”. Kanske är det just denna erfarenhet som ligger till grund för en annan queer-hymn, Androgyny.
Även efter 30 år har Garbage varken tappat sin energi eller sin uppriktighet. Mellan hitsen interagerade bandet mycket med publiken, skämtade, minns det förflutna och pratade om vad som är viktigt för dem idag. Det gav därför en känsla av att fansen och bandet var på samma våglängd under den här konserten.
”Jag hoppas att ni förstår att vi verkligen tror att det är just ni, våra fans, som har hållit vårt band vid liv. Tack så mycket”, säger Shirley Manson från scenen i början av konserten. Och med tanke på hur hennes röst darrar råder det inga tvivel: det här är inte bara en rutinmässig tacksamhet, utan ord som kommer från hjärtat.
Anton Isiukov
