Nej, detta blir ingen vanlig recap av kvällens program. Det blir en uppläxning.
För nu orkar jag inte se mer depp från Grå Gåsen.
Som Streisand & Summer en gång sjöng, Enough is Enough.

Alltså, det är självklart viktigt att skildra livets upp- och nedgångar. Att göra musik i såväl dur som moll.
Jag kan helt och fullt ta att mycket av fantastiskt varma och härliga Ainbusken Marie Nilsson-Linds intåg i detta näst sista program handlade om förlusten av hennes talangfulla syster Josefin Nilsson, som alldeles för tidigt rycktes ifrån oss. Maries sorg och ”Josas” tomrum hade sin givna plats.

Men. Detta sjunde program av årets säsong slog rekord i tårar, ledsamheter och sorgliga berättelser. Detta efter en säsong som i stort sett gått i moll både musikaliskt och berättarmässigt. Många i min närhet har redan slutat titta just för att de saknar glädje och underhållning (och uptempo) i årets säsong.
Alla kompositörer som skriver finstämd sorglig pianomusik måste ju ha hämtat hem grova STIM-pengar från Tv4 under den här Så Mycket Bättre-säsongen. För det känns som att det legat ett förbannat pianoklink över varenda inslag utom typ Casper Jarnebrinks.
Det har varit skjutningar i förorten, kvinnomisshandel, sameförtryck, döda vänner, döda släktingar, förhållandeuppbrott, depressioner, och därtill hela Melissa Horns låtkatalog.  Viktiga ämnen absolut, men det är inte direkt humörhöjande under en tid då solen lyser med sin frånvaro, kylan biter oss ilsket i ansiktet och vi dessutom ska behöva stå ut med pandemi-helvetet.

Var det tvunget att Thomas Stenström skulle yla fram ”fy fan vad det gör ont”i sin Moonica Mac-tolkning om ”viktiga relationer som inte längre finns” i detta program? På nåt sätt var det talande när han såg ut som han satt med hela världens sorger på sina axlar när han sa att han är ”superglad att han skulle få göra den här versionen för henne”.
Och visst, budskapet bakom Lassie är superfint och jag tycker nog att Moonica Macs tolkning med tre tjejkompisar var rätt lyckad.
Men när artisten börjar gråta redan innan hon sjungit sin tolkning vet man att det inte direkt väntar showtime i rutan.
Och så Harpos avskalade gitarrdrivna kampsång av en Popsicle-låt på det. En tolkning som lät som något som spelades på Sergels torg under en Stoppa Kärnkraften-protest på sjuttiotalet. Gonatt.

Och jag är ledsen om det uppfattas okänsligt men Marie Nilssons-Linds evighetslånga prata i sin för övrigt hyfsade Daniel Adams-Ray-tolkning var outhärdlig. Hon rabblade upp varenda död artist som någonsin lämnat jordelivet och det kändes som att jag kunnat se om hela Sagan om Ringen-triologin innan hon var klar. Det var urtrist tv.

Alltså, jag tycker inte att något artistval i sig till årets säsong är fel. Alla har sin plats. Verkligen så. Men var är balansen? Var det tvunget att ta med artister som bara skapar i moll? Som i princip bara gör ballader? Som bara kittlar EN känsla hos oss?

Snälla redaktionen bakom Så Mycket Bättre: Mix it up. Ingen orkar höra låtar i moll i program in och program ut. Våga blanda in fler chosefria dansbandssångare. Var är den röjiga hårdrocken? Den svenska nittiotalsvågen av Eurodance-artister? Diggiloo-artisterna? EDM?  Våga bjuda in artister som gör musik för dansgolv, inte likvakor!
Titta bara på några årets mest framgångsrika svenska artister: Molly Sandén, Miss Li, Myra Granberg, Hanna Ferm, Clara Klingenström, Smith & Thell, Agnes, Zara Larsson och Veronica Maggio.
Artister som vet att musik kan ha puls, och samtidigt beröra.

Som det är nu blir det ju ingen dynamik i programmet. Absolut att en bidragande anledning till att programmet blivit en stor succé är fina ballader som just Melissas Horns Lämna honomDu måste finnas, Astrologen och Jag och min far.
Men det är lika mycket tack vare bra pop som Mikrofonkåt, Lev nu dö sen, En apa som liknar dig, Snacket på stan, Allt jag behöver nu, Bara du och jag och Tänd alla ljus.
Gör om och gör det Så Mycket Bättre än denna säsong.
Tack för ordet.