”Jag är bara mig själv, och det är det enda facket jag vill placera mig själv i”

Berätta om Say Yes!
– Say Yes handlar om att inse och att erkänna för sig själv att man förtjänar all lycka och framgång i livet. Jag tror vi alla har en inre kritiker inom oss som då och då talar om för oss att vi inte är bra nog eller att vi måste vara på ett visst sätt, kanske är detta ännu mer påtagligt hos oss queer-artister. Jag skrev Say Yes för att jag ville att den skulle vara en påminnelse till mig själv att stanna upp, andas och lita på att vi leds dit det är tänkt. Med den här låten hoppas jag kunna sprida glädje och bra energi! 

Du talar om bristen på asiatisk representation inom popkulturen. Är de senaste årens frammarsch med K-pop som BlackPink och BTS bra eller missvisande?
– Jag tycker absolut det är roligt att BlackPink och BTS fått större kommersiellt utrymme. Däremot ser jag en klar brist på asiatisk representation inom just västerländsk popkultur. Det exotifieras väldigt ofta och representerar väl inte direkt någon mångfald. Sen har jag lite splittrade åsikter om just branschkulturen bakom k-pop, man säljer in rätt sjuka skönhetsideal. Jag tycker generellt att det behövs en mer transparent, mångsidig och realistisk bild av asiatiska artister i popvärlden som bygger på mer än bara stereotyper och fördomar. 

Asien har skapat sina egna rum med musik, film och övrig popkultur och når tyvärr inte till västerländska länder så ofta, vad är den stora skillnaden mellan västerländsk och österländska popkulturella uttryck?
– Det finns ju så sjukt mycket olika popkulturella uttryck både runtom i Asien och i västvärlden. Den största skillnaden utöver det rent stilmässiga är väl kanske att man som västerländsk artist har lättare att nå ut med sin musik till kommersiella aktörer inom branschen. Generellt är det väl så att människor lättare får en relation till det som får ta plats i media och synas, och mycket av det som inte får samma utrymme tillskrivs istället någon form av subgenre, vilket är synd. Jag inspireras hur som helst väldigt mycket av båda kulturerna, något som jag försöker få fram i mitt artistskap. I Filippinerna till exempel vet jag att det finns så sjukt mycket talang och begåvade artister som tyvärr sällan når ut till världen. Man är helt enkelt mer priviligierade i den västerländska popindustrin. En R&B/Soul-artist som är verksam i Filippinerna och som MÅSTE få mer kärlek är Jason Dhakal!

Beskriv din estetik som artist!
– Androgyn och kanske lite mystisk? Jag försöker att vara mångsidig både i min stil och i mitt artistskap. Jag tycker om att kunna byta skepnad, exempelvis så byter jag hårfärg cirka var tredje vecka. Jag utvecklar ofta olika karaktärer i det visuella jag skapar i samband med min musik. För mig är reinvention A och O. 

Vad har du för förhållande till HBTQ-communityt?:
– Jag har ett bra förhållande till HBTQ-communityt. Samhället tenderar ju att vilja placera en i specifika fack utifrån ens sexualitet, könsidentitet och utseende. Det här kan jag ibland även uppleva inom HBTQ-communityt, men inte på samma sätt. Det finns en bild av att man måste vara så tydlig i sin identitet och i allt det innebär att vara queer, och att motsatsen skulle betyda någon form av osäkerhet. Jag är bara mig själv, och känner att det är det enda facket jag vill placera mig själv i.