Den 3 mars har 43-årige amerikanske filmmakaren Elegance Brattons film The Inspection premiär. Den handlar om hur homosexuella Ellis tar värvning inom marinen och hur han bryts ner av såväl sin mamma och som befäl som soldater. Filmen bygger på Elegance egna erfarenheter och är producerad av hans make Chester Algernal Gordon.
QX fick en intervju med den hyllade regissören.
Varför var Golden Globe-nominerade Jeremy Pope och Gabrielle Union rätt skådisar i rollerna som Ellis och hans mamma?
– Åh, Jeremy var otroligt viktig för den här filmen. Han hade nominerats till två Tonys samma år som jag började att skriva manuset, och jag hade hört om hur bra han är på Broadway. Här hade vi alltså en öppen svart queer skådis, och jag höll på med ett manus som innehöll en sådan roll! Men det var också viktigt att låta rollen spelas av en talangfull aktör som signalerar att du betyder något, att du har en storhet inom dig. Och det var Jeremy.
– Gabrielle Union är bara ett rent kraftpaket och en underbar allierad för oss HBTQ+personer. Och dessutom min mammas favoritskådis.
Elegances mamma dog kort innan arbetet med filmen kom igång och hon fick aldrig uppleva sin sons genombrott. Han berättar dock varmt om hur hans mamma kom till liv genom Gabrielle Union.
– Hon bär min mors smycken och Bibel i filmen, och det var en slags läkande cirkel som slöts när jag ser Gabrielle Union som henne. Jag är så glad att min sanning kommer fram i filmen, men även mammas ord.
Ellis behandlas fruktansvärt i filmen och hans mamma, som slängt ut honom på gatan när han kommer ut, säger elaka saker om sin son. Ord som sades i verkligheten och som Elegance nu fick höra upprepas i filmen.
– Jag grät mycket under inspelningarna. Man inser inte hur mycket psykisk misshandel man hanterat. Det var mycket att ta in som ung, och jag trodde ju allt som sas var sant: Att jag inte skulle få ett bra liv. Att jag varken skulle hitta kärlek eller jobb för att jag är homosexuell. Men efter inspelningsdagarna åkte jag till hotellet och funderade, och blev stärkt av att jag gick igenom det, att jag överlevde. Och det hoppas jag folk tar med sig efter att ha sett filmen.
Efter marinen lyckades Elegance komma in på Columbia University och snart pluggade han film i New York. Han ringde sin mamma då och då, men pratade bara in på telefonsvararen då hon aldrig svarade. Men en dag uppmanade hans make Elegance att han skulle testa att ringa henne igen, och plötsligt svarade hon.
– Jag fick sagt det jag ville: Att jag överlevt det hon utsatt mig för men att jag älskar henne och vill hon möta mig så finns jag här. Tyvärr hände aldrig det och hon dog kort efter samtalet.
Inte nog med att hans superreligiösa mamma slängde ut honom efter att han kom ut, Elegance mobbades tidigt för sitt namn.
– De antog såklart att jag var svart och bög, så jag uteslöts från sammanhållningen och kom aldrig in i någon gemenskap. Och efter att mamma slängt ut mig och jag tillbringat så många år på härbärgen och gatan så kände jag mig värdelös. Men när jag tog värvning så hittade jag någon slags värde ändå. Någon styrde över mig, ville se mig utvecklas och fick en roll, att försvara mitt land. Men den stora kampen för mig blev aldrig i Irak eller Afghanistan, det var istället att stå ut med att vara ensam i ett rum där alla förväntades vara straighta.
Det var ju ett par år sedan du genomgick utbildningen inom marinen, har situationen för homosexuella inom marinen förändrats?
– Jag vet inte. Däremot vet jag att homofobi fortfarande är en stor del av samhället, och marinen speglar samhället. Så det är där jobbet måste börja. Jag har vänner som röstar på Trump, som har annan religion än jag och som tycker helt annorlunda. Som marinkårssoldater lär vi oss att hitta en medelväg, för vi ska hålla alla vid liv, oavsett vilka de är och var de står. Mänsklighet är viktigare än politik. Och fokuserar vi på vad vi har gemensamt rent medmänskligt och inte politiskt så har vi möjlighet att förändra samhället.
Vad tycker du om hela diskussionen kring att HBTQ-skådisar ska spela HBTQ-roller?
– Det är en viktig diskussion, men jag tycker ju inte att bara svarta människor kan göra filmer om svarta eller att kvinnor bara kan göra filmer om kvinnor. Men med det sagt så var det viktigt att Jeremy tog den här rollen eftersom jag aldrig såg mig själv på film när jag växte upp. Att en sådan som jag fick vara hjälten i en film betyder mycket. Där jag kommer ifrån blir en av två hiv-positiva, vi är åtta gånger mer troliga att begå självmord och jag ville att en sån som jag skulle gestaltats så ärligt det bara går. Jag hoppas att unga svarta queermän som ser filmen fylls av hopp och självförtroende, och ger dem styrka att fortsätta vara sig själva.
Vad känner du till om Sverige?
– Att det finns så mycket vackra män där. Att ni är några av de mest välutrustade i Europa (skrattar). Jag såg någon karta där Sverige var topp-3. Och en av mina favoritfilmer är Jag är nyfiken gul. Jag träffade också Ruben Östlund under Golden Globe-galan i år. Både Triangle of Sadness och Turist är fantastiska filmer.
Det finns så mycket fantastisk tv idag, är det nån serie du skulle vilja vara involverad i?
– Jag älskar The Last of Us och avsnittet om gayparet var fantastiskt. Jag älskar Yellowjackets, och P-Walley, men jag tror inte dom anlitar manliga regissörer. Jag håller faktiskt på med en tv-version av The Inspection så vi får se hur och om det blir nåt.
Till sist, har du nån skådis du drömmer om att samarbeta med?
Black-ish Anthony Mackie! Jag älskar honom. Jane Fonda. Jennifer Lawrence, Jesse Williams….Denzel Washington. Eddie Redmayne och Jessica Chastain. Jag älskar filmstjärnor. Och så har jag ju min Jeremy Pope som jag vill jobba med i alla mina filmer. Jag hoppas att han ska vara min Leo, så som Di Caprio är för Scorsese.

The Inspection går på bio nu.