Kerstin Ljungström möter mig på ett kafé på Södermalm i Stockholm. Ett par minuter sen ursäktar hon sig och slår sig ner, precis lika varm och trevlig som hon framstår i Så Mycket Bättres 15.e säsong. Hon känns närvarande och ser en, direkt.
– Jag är helt så där som jag är i programmet. Men det säger också mycket om gruppdynamiken, jag kände mig så bekväm med alla. Det var bra dagar på Gotland.
Efter att ha sett årets säsong känns det som att du verkar ha nära till skrattet…
– Alltså, jag är född glad (skrattar). När mamma pratar om mig som bebis så är jag alltid glad. Mamma är också positiv och driven, har drivit olika restauranger, och även om det inte kommer en enda gäst ger man inte upp. Jag har vuxit upp i ett hem som är envist och om allt går åt helvete kan man ändå skratta. Men som andra har jag också dagar med ångest och ledsenhet.
Ja, du berättade i Så mycket bättre att du har dealat med panikångest…
– Jag har gått i terapi, vilket är något jag rekommenderar alla. Men väldigt länge stötte jag bort det jobbiga… positiviteten tog över och jag kände inte efter hur jag faktiskt mådde. Nu har jag tränat på att känna efter hur jag mår på insidan och våga vara sårbar. Livet är för kort för att slå huvudet i kaklet, man måste våga ta tag i saker och prata. Men jag är ingen expert, jag tränar fortfarande.
Kerstin är uppvuxen i Bollnäs med mycket musik i familjen. De flesta spelade något instrument, och morfar var den rebelliske folkmusikern som skippade att göra test för att bli riksspelman (”han gillade inte titlar”). När Kerstin var tolv lärde mamma henne att spela gitarr hemma och lirandet blev hela hennes värld.
– Det räckte att kunna fyra ackord, sen kunde jag spela vilka låtar som helst.
Kerstin hittade även sången och startade band i hemorten.
– Innan jag började med musiken var jag inte mest poppis. Men i högstadiet blev jag och bandet ”musikgänget”, och socialt accepterade. Det var häftigt att vi hade spelningar.
När Kerstin var 16 år flyttade hon till Stockholm för att gå gymnasiet på Rytmus. Hennes mamma hade lyckats fixa en lägenhet mitt i stan.
– Jag minns att mamma sa att jag måste sköta mig annars får jag flytta hem. ”Jajamän”, svarade jag. Jag var liksom inte alls stökig, jag ville ju det här.
Visste du att du var gay redan då?
– Absolut. Jag hade min första tjej när jag gick på högstadiet i Bollnäs. Jag hade jättetur, och fick ingen skit för det vad jag minns. Men att sen komma till Stockholm… helt plötsligt var jag bland 300 kids som tyckte om musik och hur många som helst var queer. Jag hade hittat min plats.
Det låter som att du hade stöd hemifrån också?
– Ja, ja. Mamma har alltid haft en massa queerkompisar. Vi har en fin vänskapsrelation och gillar verkligen att umgås. Hon är både förälder och kompis. Och jag har ju haft samma stil sedan jag var barn. Så jag tror att när jag väl sa ”jag har en flickvän”, så var det ingen jättesurprise (skrattar).
Hur såg queerscenen ut när du flyttade till Stockholm?
– Jag bodde nära Bitter Pills så den var öppen innan jag kunde börja gå dit, och det var en toppenbar. När jag var 18, hade Silvana också släppt sin första platta, så det började hända saker. Men idag är det helt annorlunda, jag håller på, Ellen Krauss… Det är mycket bredare än vad det någonsin varit, också inom olika genrer. Om jag hade sett musikklimatet idag när jag var 16 hade jag bara, ”yes, vad fett”. Att det inte är en nisch, utan det är de största artisterna som Chappell och Billie, det är så jävla grymt.
Kerstin och hennes flickvän Fanny var polare i fem år innan de blev ihop. De hade pluggat på Musikmakarna i Örnsköldsvik och ur vänskapen växte kärleken fram.
– Jag rekommenderar att bli ihop med en kompis (skrattar). Då har man sett varandras bästa och sämsta sidor. Och vi hittade en djupare kontakt efter att vi blev kära.
Jag läste någonstans att du alltid har varit tillsammans med någon?
– Ja, jag har varit väldigt ”osingel”. Jag tycker det är roligare att dela allting med någon och det finns inget som är så härligt som att vara med någon länge, en person som man kan blicka tillbaka med.
Vad har ni gemensamt?
– Vi har väldigt mycket respekt och acceptans för varandra. Ingen försöker ändra på den andra och man får lära sig att gilla den andres sämre sidor. Ingen person är ju perfekt.
Skulle du säga att du skriver bättre musik när du är lycklig?
– Ja. Då känner jag mig mer inspirerad. Men även om jag är i en lycklig relation så försöker jag alltid dra från upplevelser i livet. Musik behöver inte alltid vara något som är precis aktuellt i livet just nu.
Låt oss hoppa tillbaka till Grå Gåsen och Gotland. Du har tolkat Noice, Perssons Pack, Alba August och nu senast Backyard Babies Abandon som blev Aldrig igen. Det blev ingen Alcazar-tolkning, men du blev väldigt glad när original-Alcazar dök upp?
– Ja, det var otroligt, så mycket barndom. Jag, Alba och Lollo (Estradens Louise Lennartsson) är ju ”primepersoner”, första gången de var med i Mello var vi ju typ sex år. För mig är de diskohjältar och när man är sex år tycker man att det är det grymmaste som finns. Och jag tyckte att det var så modigt att de vågade prata om splittringen.
Det har pratats om att det inte blivit så stora hits från programmet som tidigare år…
– Jag vet inte vad det beror på. De har bytt sändningsdag, och låtarna släpps på fredagarna när programmet sänds på söndagarna. När musiken kommer först tappar man kanske det initiala ”oj, jag gillade det här!”? Men jag är inte orolig, man vet aldrig vart låtarna bär av till slut.
Du berättade i en tidigare intervju med QX att du är stilintresserad och gillar second hand. Berätta lite om Kerstin Ljungströms stil.
– Sedan jag kunde välja kläder själv har jag aldrig varit låst av en speciell avdelning, jag har gärna gått till herravdelningen. Jag gick liksom till dagis i skjorta, fluga och väst, och ibland med en liten gubbhatt. Och jag har nog lite samma stil fortfarande.
Har du blivit felkönad?
– Hur mycket som helst.
Var det jobbigt?
– När jag var yngre, lite. Det är inte alltid jättekul att stå på sig för att man sticker ut ur normen. Men jag höll ut, jag vill inte ändra på mig för någon annans skull. Jag tycker det är jätteviktigt med representation och i dag är jag trygg i mig själv. Det är nog dom som felkönar som kanske ska utveckla sin egen tanke om kön och könsidentitet.
Har det funnits tankar om könstillhörighet för dig?
– Nej. Eller, kanske i ögonblick när jag var yngre och kände att jag inte riktigt passade in. Men sen har jag alltid kommit tillbaka till att jag vet vem jag är och jag är trygg i det. Människor ser olika ut, har olika smak. Jag vill inte ändra på mig själv för att någon annan ska bli mer bekväm. Det måste finnas olika typer av människor. När jag var yngre önskade jag att det funnits mer representation, att jag hade någon att se upp till som såg ut som mig. I dag är det annorlunda, många av mina polare har samma stil som jag, och det känns bra.
Den 30 november är hon förband till Molly Sandéns stora konsert på Hovet, och just nu är Kerstins höstturné i full gång. Hon tar med sig alla Så Mycket Bättre-tolkningar ut på vägarna när hon nu möter fansen.
Hur ser ett typiskt Kerstin Ljungström-fan ut?
– Det är jäkligt blandat, framför allt i ålder. Längst fram står ett gäng 18-åringar, och tre rader bak 40-50-åringarna. Det är både kvinnor och män, men mer kvinnor. Och en hel del är queer också.
Om du möter fans på stan, vad är det vanligaste de vill prata om?
– Att de gillar min musik, lyssnar på mina texter. Det är verkligen den finaste komplimang jag kan få.
Slutligen, Kerstin är inte det vanligaste namnet på någon i din ålder?
– Nej, jag har inte stött på någon i min ålder som heter det, men har aldrig varit störd av mitt namn. Mamma tyckte att det var fint och ovanligt, och folk kommer ju ihåg vad jag heter.
Så sant.
Kerstin Ljungström är just nu på turné och spelar den 11 december på Pustervik i Göteborg, den 12 december i Huskvarna Folkets Park och avslutar den 14 december på Södra Teatern i Stockholm.
Några snabba med Kerstin
Vilken låt du skrivit till en annan artist har genererat mest pengar?
– Jag gjorde en låt som heter 24 Hours till Agnes. Den fick ett eget liv och hamnade i en Marc Jacobs-reklam. Plötsligt ser man Bella Hadid klättra upp för ett berg till ljudet av min musik.
Vilken av låtarna du har skrivit till andra är du mest nöjd med?
– Nyligen producerade jag en EP till en fransk artist som heter Noor, den är jag väldigt nöjd med. Hon sjunger på franska så jag förstår ingenting, men det var häftigt.
Vad är ditt stora genombrott?
– För mig var det när jag inte behövde jobba extra med annat. Jag var 19-20 och hade börjat spela live. Det var inga stora summor, men jag kunde betala hyra och mat.
Vad unnar du dig?
– Något helt onödigt till vår hund Festen. Nu efter sommaren köpte jag en alldeles för dyr jacka till henne. Eller matvaror. Jag väljer den där najsa pastasorten istället för Barilla.
Samlar du på något?
– Jag samlar på patchar, sådana här stryk-på-tygmärken. Och det får inte vara en ny, den ska gärna ha suttit på ett annat plagg. De bästa hittar man utanför Skandinavien.
Er hund heter Festen, varför?
– Hon bjuder verkligen på festen och har mycket energi. Fanny kom på namnet och det är ett så jäkla roligt namn.
