Först, Folkoperans föreställning är en hit. Man får allt det som stor opera skall vara, en tenor som tar i från tårna, en spröd sopran, brummande basar och en mezzo med bröstklang som en pastakastrull. Men det är inte där hemligheten ligger.
Folkoperan vågar lita till det som händer när stora kompositörer tar sig an stora dramatiker. Musiken blir en murbräcka. Don Carlos bygger på ett vattentätt 1700-talsdrama av Friedrich Schiller, och till det har Giuseppe Verdi komponerat en musik så mörk och kompakt att den skulle få den svartaste läderkällare i Berlin att blekna.
Filip av Spanien tar sin son Don Carlos trolovade Elisabet till fru. Lägg därtill frihetskämpen Rodrigo och den intriganta enögda prinsessan Eboli. Allt under ögonen av kyrkans storinkvisitor. Det är kärlek, det är politik, det är kyrkan. Allt det som Verdi gick i gång på och som är lika aktuellt idag som då.
Tre timmar susar förbi utan minsta tendens till träsmak. Folkoperan stämmer upp med stråkar från Verdis eget 1800-tal och skapar en naken och spöklik klang som passar huset på Hornsgatan som handen i handsken. Nackhåren reser sig när Johan Shinklers Kung Filip med två toner varnar Joa Helgessons sexiga Rodrigo för den ständigt i skuggan smygande storinkvisitorn. Premiärkvällens italienska Eboli, Andrea Pellegrini, sjunger hela parketten rakt in i pizzaugnen med sin ”showstopper” O don fatale. Joar Støas Don Carlos tar tårna till hjälp för att placera höjdtonerna, och Elisabeth Meyers drottning är lika försiktig som modig efter en släng av hösthosta. Jag hoppar till i fåtöljen av oväntade regidrag, och för finsmakarfjollan finns massor av referenser att raljera med. Jag kommer på mig själv att (otroligt nog) inte ens sakna de storslagna körerna, utan blir välbehövligt påmind om att opera ofta är som starkast i tystnaden.
Det kanske beror på min post-pandemiska operaabstinens, eller att verket är en av mina absoluta favoritoperor. Efter Folkoperans föreställning älskar jag Don Carlos ännu mer. Något jag inte trodde var möjligt. Bravo!