Björn Collarps första bok Tårar för Alexander utkom medan det ännu var tunnsått med nyare svensk skönlitteartur som hade homotema. Jonas Gardells debut Passionsspelet kom ett halvår senare. Collarp beskrev två unga män med samma förnamn, en svensk, en tysk. Den tyske Alexander är under press från sin överklassfamilj att gifta sig med en kvinna och föra familjenamnat vidare. Killarna blir förälskade, men tysken ger slutligen efter för familjen. Kärlekshistorien och deras vacklande inför omgivningens tryck var trovärdigt och sorgesamt beskrivna. Men idag känns det unket att läsa hur förlaget underströk att killarnas ”förhållande framstår som det kärleksförhållande det är.”. Under den då pågående aidsepidemins första år var det annars vanligt med mediebeskrivningar av bögar som hämningslöst knullande kaniner som spred dödlig smitta.
Novellsamlingen Ut till öarna utkom 1988. Medan många recensenter inte la märke till homoteman i hans noveller skrev Magnus Ringgren i Aftonbladet att Collarp lät det homosexuella motivet från sin första bok återkomma, antingen det gällde två medelålders bögar vars stilla samliv bryts av att den ene börjar träna för London Marathon, en erotisk underton i novellerna ”om vänskap pojkar och män emellan.” eller ”en mycket komplicerad bisexuell natur” hos en av figurerna i texten. Också könsöverskridande förekom hos hans litterära figurer.
Collarps kraftprov som författare blev Palatsbarnen (1999), en fantastisk 800-sidig episk familjekrönika som utgår från hans ryskättade livskamrats släkthistoria. Romanen tar sin början i det tidiga 1900-talets Sankt Petersburg och flätar skickligt samman de helt olika livsödena för två systrar från den ryska överklassen – därav romanens titel. Homotemat finns boken igenom, beskrivet genom Ninas kontakter med en halvt dold homovärld i 30-40-talets Stockholm.
I dessa och andra av Collarps böcker var människans stora sårbarhet ett återkommande tema. I den sista novellsamlingen Hur har andra det? (2008) berättade han om missbruk, reaktioner på en livskamrats död, psykisk kollaps. Det är som om de tidigare böckernas teman och människor återkommer, nu med de inre tumskruvarna ännu hårdare åtdragna. ”Bottenlägets ensamhet” skrev förlaget. Och bottenläget väljer inte sina offer efter sexuell identitet, utan bögar är helt jämlika sina heterosexuella olycksbröder och –systrar när det gäller elände. Något också recensenten Jacob Carlander påpekade i Corren: ”En särskild styrka ligger i hans förmåga att skildra hetero- och homosexuella relationer så fullständigt likvärdigt. Det är samma kärlek, samma rädsla och destruktivitet. Och ensamheten som är allas vår egen”.
Björn Collarp arbetade även som dramaturg på Sveriges Radio i många år.