Scenen med de de läderklädda polarna Helena Bergström och Rikard Wolff som Fanny och Zac rullar in på en motorcykel i ett litet samhälle i Västergötland är idag ett stycke svensk filmhistoria. Det är ju smått svindlande att det är över 31 år sedan Änglagård gick upp på svenska biografer.
Direkt från Berlin rör Fanny och Zac, ja, ”Fac” helt enkelt, upp känslor i den lilla sommarsköna orten där allt ska vara som det alltid varit. Det är förstås inte populärt att Fanny ska överta ortens stora gods Änglagård.

Att göra musikal av en av alla tiders mest omtyckta svenska filmer är givetvis genialt. Med nyskriven musik av Fredrik Kempe och manus av Edward af Sillén (också regi) och Daniel Rehn och två av Sveriges mest älskade underhållare, Helen Sjöholm och Tommy Körberg, i smart framlyfta huvudroller är det förstås förståeligt att biljetterna gått som smör i solsken. Detta är mumma för busslasterna uti Änglagård-land.

I 2023-versionen av Colin Nutleys Guldbaggevinnare får ”Fac” finna sig i att ta ett litet steg tillbaka. Det är ursmart av nämnd manusduo att skramla om i den rätt tama grundstoryn och ge Rut och Gottfrid större spelrum.
För man måste verkligen sätta på sig 1992-glasögonen för att förstå hur provocerande det är att Fanny och Zac med vänner rullar in i Yxared. 2023 är det lite svårare att förlika sig med det superdrama som uppstår bara genom deras närvaro, men musikalen poängterar snyggt gång på gång att vi här rör oss i en tid där Rederiet är tv-snackisen.

Ernst Günthers hyllade roll som Gottfrid får här en större plats i Tommy Körbergs ljuvliga skepnad och Stad i ljus-sångaren kramar ur varenda litet andetag av godhjärtad gubbe-rollen. Han är en scentjuv av rang och att han skulle ha brottats med hälsoproblem inför premiären märks inte en sekund. Tommy Körberg är fullkomligt fenomenal och ger oss tillsammans med scen-brorsan Gustav Levin ett av föreställningens härligaste lyckopiller i ursköna låten En enkel gubbe.
Svensktoppen nästa!

Tuva B Larsen och Lindy Larsson som Fanny och Zac är en härlig duo. Hon är sexig och cool samtidigt som hon visar sårbarhet och sorg. Larsson är härligt kattig och skrider snyggt runt, oftast lite i bakgrunden, men omöjlig att slita ögonen ifrån. Replikerna levereras givetvis med bögigt bett.

Ensemblenumren är kattmynta för den musikalsugna publiken i salongen. PM Andersson har gjort ett kanonjobb i att engagera hela den stora ensemblen. Öppningsnumret är ursnyggt (om än kanske inte så dekadent kittlande som många inom vårt community tänker sig Berlin), och andra aktens öppning med den stora konfrontationen mellan Rut och hennes tanter och Berlin-gänget är storslagen underhållning där Ruts klassiska urladdning övergår i en mästerligt koreograferad batalj i en av föreställningens bästa låtar. Kung Kempe, alltså! Här smälter repliker, sång och koreografi ihop i en himmelsk röra. Detta nummer vill jag se om och om igen.

Mitt favoritnummer äger dock rum i den första akten när en stickningssammankomst på hembygdsgården utvecklas till en svensk variant av Chicagos Cell Block Tango. Alla pastellklädda stickerskor har egna partier i en härligt uppbyggd låt. Urladdningen där kvinnorna rytmiskt lyfter stora stickor (?) mot skyn för att sen tåga ut i parad är briljant.

Det är i uptemponumren som Änglagård är som allra bäst.
Balladerna med Sjöholm i centrum är bra, men inte ståpäls-magiska stunder. Sjöholm är förstås outstandning, och hennes inlevelse, artikulation och röst lyfter Oscarsteaterns vackra tak. Men för en artist av hennes kaliber hade jag önskat lite vassare ”skina-nummer”. Balladerna är fina, inte fantastiska. Det vägs dock upp av hur Sjöholm strålar i de dramatiska scenerna. Rut är så mycket mer likeable i musikalversionen. En trångsynt surkärring, absolut, men man tycker om henne, förstår henne.

Att skriva en originalmusikal och fylla den med så mycket härlig nyskriven musik, som känns bekant men ändå är helt ny, är en jäkla bedrift. Och med bra berättande och snygga nummer tas vi med på en härlig resa som inte kommer göra någon besviken.
Oscarsteatern har en succé som tveklöst kommer att långkörarutmana huvudrollsduons tidigare rekordsamarbete Du är min man (som låg på Svensktoppen i över fem år). Bravo!