TV

Anna är lite besviken över att hon så snabbt sopades bort från listan med sexiga tjejer.
Jaa Jag är lite bitter Jag trodde att man kanske kunde gå från första plats till sjunde, men nähä – här åkte man ut och försvann helt från listan. Man är förbrukad, gammalt kött direkt. Fan va ni är råa!
Med det är egentligen inte för att prata om listor på snygga tjejer som vi ses. Anna och Kajsa är snart tv-aktuella som de filosoferande transvestiterna Claes och Göran i SVT:s nya humorsatsning; Humorlabbet. I fyra av de sammanlagt åtta programmen kommer vi att få stifta bekantskap med dessa två, som till utseendet mest påminner om Patsy och Eddie från AbFab, men som är betydligt mer jordnära när det kommer till livsstilen.

Hur kom ni på Claes och Göran?
Kajsa: Vi jobbade ihop på Detta har hänt (humorprogram om nyheter på SVT, red:s anmn.) och Anna fick sitta och vara så snygg hela tiden. Medan jag fick vara utklädd till Anita Gradin och Margareta Winberg – men jag ville ju också vara snygg! Då skrev jag en sketch åt oss som gick ut på att vi skulle skulle se likadana ut. Samma tuperade frisyrer, likadana leopardkavajer och identisk make-up.
Anna: Och det var då vi upptäckte att vi såg ut som två transor!
Kajsa: Vi var inte två snygga tjejer längre – vi blev väldigt killaktiga i den där utstyrseln. Och det var väl här som idén föddes att det skulle vara kul att göra något som transor.
Anna: När vi gör oss fina och klär upp oss riktigt tjejigt så blir vi två långa transvestiter. Det är ju rätt tragiskt egentligen eftersom både Kajsa och jag väldigt gärna skulle vilja vara söta
Kajsa: Det var lite bittert att inse att när man är över 1.76 ska man nog vara lite försiktig med lösögonfransar och höga klackar. Det extremt överdrivet kvinnliga slår ofta åt andra hållet. På nåt vis understryker man skillnaden mellan män och kvinnor och även riktiga transvestiter kan trots sina kvinnliga attribut se väldigt karlaktiga ut.

Är ni rädda att få kritik från folk som tycker att sånt här kan man väl inte skämta om?
Kajsa: Claes och Göran är extremt överdrivna och vi vill såklart inte cementera några fördomar. Ibland är man tomat, ibland är man transa! Det handlar mycket om utseende och är inte så fruktansvärt smart och genomtänkt. Vi gör inget statement – det är bara kul!
När vi var ute på inspelningen hörde vi hur det viskades bakom ryggen på oss: det där är ju bara killar.
Anna: När vi var på en salsaklubb däremot tog de oss för snygga tjejer. Det ledde ju till att tjejerna där var väldigt aggressiva mot oss, och trodde att vi skulle sno deras killar.
Kajsa: Det har känts väldigt främmande att vara sådär mycket kvinna
Anna: En annan gång träffade vi ett gäng straighta killar, som blev väldigt fascinerade av oss, i tron att vi var killar som transade. Efter ett tag började de ragga på oss. Om jag hade följt med en av dem hem och han upptäckt att jag faktiskt var en tjej – då hade det nog blivit lite av en Crying Game-scen Jag hade fått stryk!
Är det lättare att vara rolig om man är lång?
Anna: Möjligtvis har man blivit roligare för att man är lång. Som ett slags försvar i tonåren när man var längre än alla andra och inte ville sticka ut. Men det kan ju också bli extra kul om man är lång. Mycket armar och fladdrigt.
Kajsa: Ta Claes Månsson eller John Cleese. De är väldigt skojiga – och långa. Men jag har aldrig tänkt på mig själv som lång och rolig.

Anna ser förföriskt på Kajsa och säger: Jag tänker mer på dig som lång och läcker.
Vem är roligast av er två?
Kajsa: Jag vet inte hur du känner, men jag skulle vilja säga att det är jag.
Anna: Jamen säg det om du känner så. Själv känner jag nog att det är JAG som är lite roligare. (Anna och Kajsa skrattar åt varandra och enas om att de är roliga på olika sätt).
Kajsa: Att jobba med humor innebär inte alltid att man är speciellt rolig. Det är ju inte alls samma talang som att vara rolig på en middagsbjudning. Det har hänt att man har frågat roliga människor i olika sammanhang om de vill vara med och skriva en sketch. Men sedan har det inte alls funkat.
Anna: Man sitter inte och mäter vem som är roligast eller vem som får säga de skojigaste replikerna eller skämten. Det är ett samarbete där man är helt fokuserad på att det ska bli en bra sketch.

Hur vet man att man är rolig?
Anna: Jag visste nog inte från början att jag var rolig eller att jag skulle hålla på med humor. Att jag skämtade mycket var nog mer en slags överlevnadsstrategi eftersom jag var väldigt blyg. Men sedan läste jag om mig själv i tidningar och där kallades jag ofta rolig tjej. Idag när jag jobbar med tv brukar jag kolla på kameramännen och se om de skrattar. Gör de det, de brukar ju vara trötta på en efter 17 avsnitt, då är man kul!
Kajsa: När man jobbar med radio är det annorlunda. Man är totalt skyddad i en studio men samtidigt är det väldigt svårt att lära sig vad som funkar där. Gör man en grej på scenen måste man tänka mer på punsch och klassisk humor. Sådana där jättetorra grejer som jag gillar är däremot nästan omöjliga att göra live. I en studio får man gå på den respons man ändå får, som att lyssnare hör av sig, mejlar in och skriver brev

Ni kommer från varsin storstad. Anna från Göteborg och Kajsa från Stockholm. Har man samma humor i de båda städerna?
Kajsa: Nej. Det är jag helt säker på att man inte har.
Anna: Jag är ju från Göteborg och folk har skrattat åt mig i Stockholm! Jag tror inte att det är så olika egentligen.
Kajsa: Om man generaliserar så finns det en skillnad. Jag tror inte att det är lika ängsligt i Göteborg.
Anna: Det är nog lite mer tightassed i Stockholm. Folk känner varandra här och det råder någon slags oro över att inte vara rolig på rätt sätt.
Kajsa: Det är ingen slump att Henrik Schyffert kommer från Stockholm och inte Göteborg.

Har ni något favoritämne när det gäller humor alltså när ni själva ska vara roliga?
Kajsa: Ja, det skulle väl vara knark
Anna: Och bajs! Själva ordet är kul och sen kan det vara kul om två kvinnor sitter och pratar och den ena frågar när smakar ett glas rött som godast; är det när man står och lagar mat kanske? Och den andra säger: Nej, det är precis efter att man har bajsat Och knark funkar nästan på samma sätt.
Kajsa: Det är faktiskt en klassiker.

Anna och Kajsa börjar sia om hur framtiden ser ut för den svenska humorn. Kajsa säger att hon känner sig som trendanalytikern Kay Bond och Anna håller skrattande med:
Kajsa: Trendmässigt är nog knark på väg ut. Det har varit väldigt roligt men är det har blivit mycket skämt om fultjack på sista tiden så nu är det inte lika kul längre. Nästa grej, vad är det?
Anna: Kanske att man går över till att vara mindre rå. Det blir nog mer att man ska kunna säga klittan lite roligt.
Kajsa: Slida är ganska kul också

Vilken är er roligaste figur/karaktär ni gjort hittills?
Kajsa: De kommer och går. Men Claes och Göran har fastnat. Ludmilla var också jättekul att göra.
Anna: Jag gör en figur i Rally som heter Sara. Det är en dam som talar och sjunger som Zarah Leander. Hon sjunger främst om sitt sexliv på äldre dar. Det är väldigt roligt att få ge sig hän, men ändå spara på sina knän. (Anna pratar med sin nasalaste röst på klingande göteborgska och förklarar att Sara har en del krämpor och det är därför hon föredrar 69:an framför att stå på knä)
Kajsa: Det är väldigt svårt att konstruera figurer. Det har jag märkt. Den lever i samma sekund som den föds. Jag har aldrig lyckats planera en figur. Man kan göra en sketch och ur den kan det komma en figur som sedan lever vidare ett tag.
Anna: Vi har jobbat väldigt mycket med improvisation. Och ofta när en figur är född behöver man inte skriva manus, man kan bara fortsätta och prata som karaktären, den får ett eget liv. Så var det ju med Claes och Göran till exempel.

Var ni roliga när ni gick i skolan också, klassens clown-typer?
Kajsa: Jo, jag abonnerade nog på Roliga timmen. Men jag var inte sådär Jonas Gardellig, se på mig, se på mig. Jag tyckte att det var väldigt kul att spela teater.
Anna: Jag var väldigt blyg och tillbakadragen. Jag fick inte vara med i tuffa gänget, men jag hittade ett sätt att bli accepterad genom att vara lite kul, härma folk och sånt. Och det funkade. Men jag uppträdde aldrig, det vågade jag inte.

Humor är något av en färskvara. Mycket av det vi skrattade åt för bara ett år sedan är inte sådär jättekul idag. Men finns det humor som håller, utan bäst före-datum?
Kajsa: Det mest klassiska är slapstick, att nån halkar på ett bananskal, eller snubblar i rätt ögonblick. Det funkar fortfarande. Men sen finns det en del Hasse & Tage-grejer som är kul fortfarande.
Anna: Pang i bygget funkar nog också. En människa med dåliga egenskaper är kul och så fort man inte gör så mycket referenser till samtida händelser så håller det.
Kajsa: Monty Python ger inte heller så himla många slängar åt sin samtid och därför kan man fortsätta att skratta åt dom. Men ett program som Hassan byggde ju väldigt mycket på namedropping. Då var det verkligen inne att till exempel säga Jörgen I. Eriksson på rätt ställe. Det är däremot inte roligt idag.
Anna: Men det är ju inte ett problem egentligen. Jag tror inte att man sitter och tänker vad synd att folk inte sitter och skrattar åt det här längre.

Finns det någon humor som ni skäms för att ni gillar?
Kajsa: Du menar som att man sitter och läser Allers humor-sida och skrattar gott?! Det är ungefär som om det finns nån mat man skäms för att man gillar.. Som man smyger lite med liksom. Jag kan köpa vakuumförpackade kroppkakor om jag är själv men jag skulle aldrig göra det med min sambo. Jag känner en som berättade att hon köpte risgrynsgröt på en sån där korv och klämde ut i nyponsoppa
Anna: Jag skäms för att jag gillar att se program där de visar vad som gått fel i filmer, och när folk gör bort sig. Du vet, sådana där Blows and Blunders-program där kändisar gör bort sig, typ Dolda kameran

Är kvinnliga komiker en bristvara idag?
Kajsa: Jag har faktiskt sökt efter tjejer att jobba ihop med, men det har varit svårt att hitta några. Men det är kul att jobba ihop med tjejer. Min erfarenhet är att det är betydligt mindre strul, mindre det här att sitta och spåna på ett projekt som sedan aldrig blir av.
Anna: Suzanne Reuter är en oslagbar komedienne, men hon får ett manus att jobba med.
Kajsa: De som är roliga är kvinnliga skådisar, men hur många är upphov till sina egna roligheter?
Anna: Ibland blir man också ganska trött på att vara rolig tjej, vissa tjejer är ju inte alls roliga.
Kajsa: Att kvinnliga komiker ska bli nåt slags varumärke är helt absurt, man talar aldrig om manliga komiker.
Anna: Det finns ju en manlig tradition av att killar ska vara kul. Tjejer ska vara söta och bli klassens lucia. Killar som inte är snygga kan ändå klara sig bra på att vara den roliga killen. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: När killar får svara på frågan vilka egenskaper de söker hos en tjej så säger de ofta humor. Men det betyder inte att tjejen själv ska vara kul, utan killen vill att hon ska skratta åt HANS lumpna skämt Tjejer får inte ta över och få folk att skratta på en middagsbjudning. Det är nästan lika fult som att en tjej tjänar mer pengar än sin kille.
Kajsa: Och sedan handlar det också om att våga göra sig ful när man är rolig, vilket inte heller anses vara speciellt kvinnligt. Jag hade själv lite problem med det i början. Man kände för att räcka upp handen och säga jag är faktiskt inte så himla ful.
Anna: Tjejer får ju ständigt höra att de ska vara så himla söta hela tiden
Kajsa. Och när man gör reportage om kvinnliga komiker så stylas de numera alltid i aftonkläder och det är väldigt glamoröst. Nu räcker det liksom inte med att bara var rolig – man måste vara snygg och smart också.

http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=1521

Källa: Läs intervjun med Claes och Göran

Publicerad: 2001-11-08 12:00:00