Historia?

Men det blir nog inget bögmuseum. Och det är klart, vem bryr sig egentligen, när allt kommer omkring? Det gamla hederliga böglivet fascinerar mig bara för att det är det enda livet jag kan leva. Det är det liv jag är dömd att leva. Jag kan aldrig bli en gaysvensson. En familjefar som jobbar på Posten kunde inte byr sig mindre om män som suger på andra mäns pillesnoppar. Samhället må acceptera mig av ren snällhet men det vill inte veta vad jag gör, än mindre hur jag gör det. Och alla är trötta på att höra om sex, hur som helst. Till och med gaysvenssons tycker porr är äckligt.

Så en person i Sverige, av alla ställen, som bestämmer sig för att spela in en porrfilm måste väl vara sorgsen och patetisk? För att vara lycklig måste man väl vara monogam, gift med barn i en förort i en villa med en strävhårig grythund? Hetero- eller homosexuell spelar ingen roll så länge du är svensson och gör det under täcket, hemma. Förr var muskler på VHS inne, nu är det att skaffa barn och ta dem till Astrid Lindgren-parken.

Men kanske kan jag lyckas med att berätta för dem på det nya museet i en guidad tur hur det kan kännas i hjärtat en krispig morgon på en strand i Miami, innan hettan lagt sitt lock över världen, och jag ser en yngling som ser tillbaka på mig, med läppar av dagg och vi tillsammans simmar ut och flyter på saltet och anarkin?

Kan jag på något sätt lyckas förklara varför det skulle kunna bli det största och bästa som hänt i mitt liv, ja, toppen av allt, de senaste fem åren, om vi tillsammans ser sperman flyta tyngdlöst som Vintergatan i den turkosa rymden utan samhällets förljugenhet vi kallar havet, och jag ryser till, ser in mot land och de trasiga bögarna, mina bröder, inoljade under de hyrda parasollerna, och inser att jag är slav och herre på samma gång, i ett fängelse jag själv byggt, mitt lilla lilla lilla museum, denna mikroskopiska bögarena ingen annan egentligen bryr sig om när hela världen utanför har blivit straight?

Skulle köerna ringla långa utanför mitt bögmuseum inför premiären? Skulle staten gå in och finansiera projektet med skattepengar? Skulle gammelbögarna, som på sin tid verkligen visste vad ett utanförskap betydde, komma dit i sina rullstolar och jubla över att någon äntligen satte stopp för Sveriges lavinartade heterosexualisering?

Eller skulle ingen bry sig? Inte ens dagens öppna gays? Jo, förstås. Alla öppna, retsamma och ovetande heterosexeulla som tror att vår sexualitet är ett val, en häftigt och medveten stil, som ett par Evisu-jeans. De skulle komma i mängder, precis som de köar utanför våra klubbar, hoppfulla om att röra dem som vi bara för 30 år sedan kallade “sjuka.”

Babsan är ju min mamma och Jean-Pierre min pappa idag. De är på TV. Det är ok. Hundarna är våra bögbarn. Svenssongays går på historiska museet på helgerna. Dark rooms är snuskigt. De går på TipTop för att hitta en pojkvän. Och ett förruttnat gammalt träskepp (och då menar jag inte Patricia) är ju mer spännande idag än en läderbög. För vi är alla straighta gays, som kämpat så länge att vi har lyckats att slukas upp av den gråa massan. Vi sticker inte längre ut. Tvärtom, vi är pappa och pappa och släpar våra skrikande barn över Djurgården mot bögmuseet.

Publicerad: 2004-05-17 23:08:19