Homo i Hultsfred – fredag

Annons

– Vi samarbetar med RFSU för att informera om hiv och aids i världen. Det är viktigt att informera folk om kondom och smittspridning. Vi har kopierat ett avhållsamhetslöfte som används i Uganda för att ifrågasätta hur, framför allt, den amerikanska biståndspolitiken ser ut. En tredjedel av alla pengar som USA ger Uganda till hivbekämpning används för att främja avhållsamhet.

Julia tycker att det skulle vara läge att rikta in sig på situation i Sverige och det stigma som omger hivpositiva.
– Det är jättekul att folk kommer hit och tar kondomer men de använder de ju inte sen.
Allt är dock inte arbete. Julia arbetar fyra timmar om dagen och sedan är det festivalliv som gäller.
– Hittills har jag sett Laleh, Adam Tensta, Juvelen…alla skrek att han skulle ta av sig tröjan, skitkul var det. Mapei var jättebra också. Men nu är det Roky Ericsson som jag ser fram emot mest. Jag längtar verkligen.
Vi språkar vidare lite om svårigheten att få tag på bra festivalmat som är vegan och festivalminnen från förr innan det blir dags för mig att gå vidare. Det är dags för Wolfmother och de australiensiska spolingarna levererar verkligen. Det är packat framför Pampas-scenen och publiken är med på varje låt. För mig blir det kvällens bästa spelning. Senare glider vi, i likhet med större delen av hultsfredspubliken bort mot Hawaii för att få en glimt av mörkrets prins, Ozzy Osbourne. Den gamles röst håller inte riktigt och det lyfter aldrig helt. Bättre går det för Amy Winehouse vars ”Rehab” förmodligen är den mest nynnade låten på årets festival. Jag är inget stort fan men uppenbarligen har hon en hel del i Sverige just nu för peppen är total. Vi styr kosan mot udden opch danstältet Paradiset där Princess Superstar spelar skivor. Prinsessan byter stil som andra byter underkläder men just för kvällen är det ett fläskigt electroset som spisas. När hon slänger på Tomas Anderssons ”Washing Up” och kör sin rap från ”Perfect” vajar nävarna i luften så till den milda grad att hon inte kan låta bli att le med hela ansiktet. Nästa anhalt är Atlantis där Suicidal Tendencies spelar kompromisslös crossover thrash för en publik, som till stor del inte ens var född när de tog sina första ackord i början av åttiotalet. Det spelar mindre roll då moshpiten kokar och trots att de börjar se lite gamla ut är energin intakt. Det är däremot inte min och jag börjar dra mig mot huset. Senare ska jag få veta att Bonde De Role från Brasilien gjort festivalens bästa gig. Men för tillfället är jag riktigt nöjd med att krypa ner i sängen och slockna.