Med tanke på vad hon har ägnat sitt liv åt framstår placeringen av hennes lägenhet som närmast uträknad. Kerttu Sturesson, 74, bor mellan ett sjukhus och en kyrkogård.
– Jag kommer inte kosta skattebetalarna någonting när jag dör, de kan bara köra mig över gatan, säger hon och låter inte ett dugg cynisk.

Hon lever med sin man Stig och 16-åriga norska skogskatten Molly, som sover hopkurad på soffan. I hallen står inte mindre än fem skålar med torrfoder.
– Det ena är för pälsen, det andra för njurarna … allt är för olika saker. Jag hade ännu fler tidigare men då sa en väninna att jag måste skärpa mig.

Hela vintern har Kerttu matat hararna i parken och nu har hon fått höra att de ska skjutas.
– De påstår att det finns för många, säger hon och blir blank om ögonen.

När hon tar fram gamla brev från tidigare patienter svämmar ögonen över. En kille, Tomas, har skickat en bild på sig själv klädd som sotare. Kerttu vet inte om han lever eller är död i dag. Hon stryker ömt en hand över fotografiet.
– Jag hade sagt till honom att jag tycker att det är så sexigt med sotare, och så skickade han det här …

Rösten stockar sig. Kerttus – och Sveriges – första aidspatient var Roar, som blev inlagd på Roslagstulls sjukhus en kall och regnig oktoberdag 1982.

– Han kom från en lång utlandsresa och hostade jättemycket och frös. Jag har aldrig hört en människa hosta så mycket som han gjorde. Läkarna hade läst artiklar från Amerika och anade vad det handlade om, men vi kunde inte testa på den tiden.

Ju fler killar som dök upp med feber, hosta och utslag, desto större blev skräcken. Pressen stormade. Taxichaufförer ville inte ta körningar till Roslagstull.
– Det var fruktansvärda scener. Som om pesten hade brutit ut. Vi blev jagade av journalister som ville veta hur det var, vad vi kände, om vi var rädda. Folk ville isolera alla smittade på Gotland och tatuera dem vid armhålan. De tyckte att bögarna fick skylla sig själva.

Var du rädd?
– Nej. Jag hade jobbat med smittsamma sjukdomar som kolera, smittkoppor och hepatit i 20 år och visste hur jag skulle skydda mig. Andra var rädda, men jag visste att det inte var farligt att pussa på kind.

De som du var tvungen att ge en dödsdom, vad ville de prata om?
– Kanske om döden eller begravningen. En kille sa att han ville ha på sig sina jeanskläder. En ville ha massa blommor. En annan en rosa kista.

Även de aidspatienter som satt i fängelse blev Kerttus vänner.
– De kom med fångtransport från Hall och jag brukade skämta om att de hade så fina skor – de hade ju alla samma fångskor – och frågade om de inte kunde skaffa ett par åt mig också.

Gjorde du det?
– Javisst. Det här var människor som jag tyckte väldigt mycket om. Många av killarna hade jag träffat på infektionsavdelningen tidigare och vi gick ut och roade oss på nätterna. De var unga, trevliga och vackra och gav mig så mycket.

När kändisar som Sighsten Herrgård och Ebbe Carlsson insjuknade smugglade Kerttu in dem bakvägen för att de skulle slippa möta medierna.
– Sighsten kunde ringa och fråga när jag skulle vara på sjukhuset och då sa jag: Vilken tid önskar min herre att jag ska vara där? Sedan tog jag emot honom och gjorde allt som behövde göras, läkaren behövde bara skriva ut receptet.

När jag frågar hur Sighsten var börjar Kerttu skratta.
– Han var en bestämd herre, han älskade svarta kläder och ville göra om mig helt och hållet. Han sa: Om du inte byter färg på dina kläder så slutar jag umgås med dig. Allt var svart hemma hos honom. Badrummet, lakanen, allt. Han kallade mig för aidsängeln och brukade bjuda hem mig på champagne. Det var viktigt att få träffas och prata om annat än sjukdomen.

När man får kontakt med människor märker man att även de som har mördat kan ha ett gott hjärta bakom den hårda muren. Och ofta finns det en förklaring till varför de har hamnat där.

Kerttu växte upp i Finland och beskriver sina barndomsår som fruktansvärda.
– Det var fattigdom och svält. Vi hade ingenting. Pappa var soldat i finska vinterkriget. När mamma dog fick han bara komma hem kort för att vara med på begravningen. Jag var fyra år och minns att jag blev rädd för honom, han var som en främling för mig.

Hennes faster och äldsta syster fick ta hand om hushållet efter att modern gick bort. När Kerttu var i tonåren dog även hennes pappa.
– Jag har fötts fattig och jag har varit fattig, men de dagar jag har haft möjlighet att ge så har jag delat med mig. Inte av pengar, men jag kan ge min matlåda till en missbrukare. Jag har nog blivit mjukare och fått en annan förståelse.

Som 20-åring kom Kerttu till Sverige och stod vid Slussen med allt hon ägde i en väska.
– En finsk väninna kom och mötte mig och sa att jag fick bo hos henne, men att jag inte kunde vara där på dagarna. Jag började jobba på konditori och som barnsköterska, sedan sökte jag jobb på Roslagstull. Luften hade verkligen gått ur mig när jag kom från Finland, men jag var tuff och har alltid gett järnet.

När hon ville frivilligjobba på Venhälsan stötte hon på patrull eftersom hon var kvinna.
– Någon frågade: Vad gör hon här? Jag ska jobba här nu, sa jag. De gamla gubbarna ifrågasatte mig, men jag klev bara in. Sedan var jag med och startade Noaks ark och Aidsjouren. Vi satt i ett rum på Wollmar Yxkullsgatan och hade bara en läkare och inga möbler, men det kom igång så småningom.

När vi har pratat en timme blir Kerttu trött. Hon fick elakartad bröstcancer 2010 och har fortfarande en portacat inopererad vid nyckelbenet för cellgifterna. Men håret har växt ut igen och tumören är borta.
– Det är först nu som jag förstår mina patienter. Förut sa jag alltid att jag förstod, men det gjorde jag inte.

I dag tar Kerttu en dag i taget. Hon lägger sig med katten Molly klockan nio varje kväll och går upp klockan fem. Tre morgnar i veckan gymmar hon på Friskis & Svettis med ”sitt killgäng”. När jag blir imponerad berättar hon stolt att hon också dansar tre dagar i veckan.
– Det har jag gjort hela mitt liv! skrattar hon förtjust och blinkar och frågar om jag inte ska följa med och träna någon dag.