Han möter mig med ett fast handslag och ett varmt leende utanför Uppsalas Brandförsvar. På skrivbordet på hans kontor står en termos i regnbågens färger. På skjortan sitter en liten regnbågspin. Uppsalas brandchef Johan Szymanski, 41, leder några av landets största räddningsinsatser, men idag handlar samtalet inte bara om bränder och blåljus. Det handlar om mod. Om att gömma en stor del av sig själv i nästan fyrtio år. Men att till slut ta steget ut.
Johan bestämde sig tidigt för att han skulle jobba inom räddningstjänsten. Väldigt tidigt.
– Ja, jag var bara nio år när jag såg Larmet går med programledaren Jan Wisén på tv. Då visste jag. Jag skulle bli brandingenjör.
Han skrev till och med ett brev till programledaren.
– Idag känner jag Jan privat, han är en förebild för mig och det roliga är att han fortfarande har kvar brevet. Han skickade en bild på det till mig nyligen och har sagt att jag ska få det.
Nioåringen framför tv:n höll sitt löfte. Johan blev först brandman och sedan brandingenjör. Han gjorde lumpen som brandman och arbetade som brandman i sex år och fortsatte sedan hela vägen till olika chefsroller. Idag ansvarar han för några av landets största räddningsinsatser.
Men samtidigt som karriären gick spikrakt fanns en annan historia som stod helt still.
– Jag har vetat nästan hela livet att jag är gay.
Ändå gick åren.
När han började på universitetet i Lund tänkte han att nu skulle det nog bli lättare att komma ut. Det blev det inte.
När han flyttade till Mora som ung brandchef blev det ännu svårare.
– Jag var 27 år och Sveriges yngsta brandchef. Många tyckte redan att jag var för ung. Att dessutom berätta att jag var gay… nej, det kändes omöjligt.
Istället försökte han leva det liv han trodde förväntades av honom.
– Jag skaffade till och med en tjej. Jag tänkte att den där homobiten kanske skulle gå över.
Han skrattar åt minen han själv gör när han berättar det.
– Ja, jag gick verkligen igenom alla faser.
Men lycklig blev han aldrig under de tio år som han bodde i Mora.
– Nej, istället jobbade jag nästan ihjäl mig. Bara jobb, jobb, jobb. Då slapp jag tänka. Och det fanns ingen att identifiera sig med. Jag kände ingen annan som var gay. Det fanns inga förebilder.
Just ordet förebilder återkommer flera gånger under vårt samtal.
2020 fick han sitt drömjobb som vakthavande brandingenjör i Stockholm. Han tänkte att där skulle det bli annorlunda.
Men det blev det inte heller. Först.
– Jag ville visa vad jag kunde innan jag berättade vem jag var.
Sedan träffade han en kille.
– Jag blev jättekär och det blev omöjligt att fortsätta leva två olika liv. Jag kunde inte ha en pojkvän och samtidigt låtsas som att jag inte var gay.
Det var dags att komma ut. Först berättade han för sin lillebror.
– Han blev bara glad att han var den första jag berättade för och sa ”jag kan berätta för mamma och pappa” (skrattar) Men det ville jag göra själv.
Mamman fick veta först. Sen fick hon berätta för pappa.
Pappan skickade senare ett sms.
– Där stod bara: ”Det är okej.” (skrattar)
– För någon annan kanske det låter kort. Men vi är ingen familj som kramas och pratar känslor och jag vet hur lite min pappa skriver i sina sms så för mig var det en kärleksförklaring.
Under Stockholm Pride 2023 tog Johan nästa steg då han tog med pojkvännen till Johannes brandstation på Norrmalm.
– Jag presenterade honom och sa ”det här är min pojkvän.” Och killarna på stationen blev jätteglada. De envisades även med att köra ner oss till Prideparaden i brandbil, fast det egentligen inte var långt att gå.
Men han gick faktiskt i Prideparaden i Stockholm redan 2015…
– Ja, då gick jag med några kolleger från Mora. Men det var ingen som visste att jag var gay då. Men för mig var det ju jättespännande. Man fick hålla i den där regnbågsflaggan men fick se till att man inte vinkade för mycket och inte heller för lite (skrattar).
Sedan Johan kom ut har ingen inom räddningstjänsten sagt något negativt.
– Inte en enda.
Det var också därför han senare valde att berätta offentligt i en tidning hos Myndigheten för civilt försvar.
– Jag känner nästan inga öppet homosexuella brandmän. Men statistiskt borde vi vara många fler. Vi är ju 16 000 brandmän i Sverige.
Han berättar om en ung kille som gick brandskolan och som kom fram efter att Johan varit på besök och hållit föredrag på skolan.
– Vi pratade om allting. Från yrket, farhågor, genusperspektiv. På något vis kom vi in på manligt och kvinnligt. Och sexuell läggning. Då var det en kille som ställde en ledande fråga och jag sa att jag själv lever med man. Efteråt kom kille fram och sa ”Du är den första som sagt det högt, att du är gay. Jag är också gay.”
Johan ler.
– Bara den personen gjorde att det var värt allt.
”Jag skaffade till och med en tjej. Jag tänkte att den där homobiten kanske skulle gå över”
För honom handlar det om att skapa förebilder, inte att sexualiteten ska stå i centrum.
– Jag vill inte att folk ska tänka ”där är den homosexuelle brandchefen”. Jag vill att de ska tänka: där är Johan. Han är duktig på sitt jobb. Sedan råkar han vara gay.
Han tror att räddningstjänsten behöver förändras. Inte bara av rättviseskäl.
– Det handlar faktiskt om överlevnad. Vi har svårt att rekrytera och tappar jättemycket folk till polisen och delvis försvarsmakten. Så vi behöver hela samhället. Kvinnor, människor med olika bakgrund, homosexuella. Alla.
Machokulturen då?
– Den har förändrats enormt, säger han utan att tveka.
När han började som brandman 2004 såg det annorlunda ut.
– Jag minns att jag hade haft en otroligt tuff dag och sett en ledig kollega som omkom, men när vi kom tillbaka till station var det mer en klapp på axeln och: ”ta en sockerdricka till så ses vi imorgon.”
Idag fungerar kamratstödet helt annorlunda.
– Vi hade en drunkningsolycka nyligen. Då är samtal med kamratstöd rutin. Man behöver inte ens be om det och man kan inte välja bort det.
Det är en utveckling han är stolt över. Samtidigt finns dramatiken kvar i yrket.
2018 ledde Johan den uppmärksammade insatsen vid de stora skogsbränderna på Trängslet skjutfält.
När inget annat fungerade föddes en minst sagt ovanlig idé.
– Vi bombade branden. Med riktiga bomber från Jas-plan. En stor jäkel. Så fick jag ringa ÖB och Statsministern och förklara läget. Om det hade misslyckats vet jag inte hur det hade slutat för mig.
Istället blev insatsen en framgång.
Han utsågs till Årets Svensk och reste senare till USA för att berätta om erfarenheterna.
– Överbefälhavaren skickar fortfarande sms varje år och påminner mig om att jag är den ende i svensk historia som bombat en skarp fiende på svensk mark (skrattar).
Det är svårt att förena den lättsamma mannen framför mig med bilden många fått av honom från tv. Johan skrattar när jag tar upp det.
– Många säger faktiskt att de blir förvånade över att jag skämtar så mycket. Och så brukar de säga: ”Oj, vad kort du är.” Det får jag höra ganska ofta.
Vi kommer av någon anledning in på att prata om katastroffilmen Skyskrapan brinner. Den klassiska filmen från 70-talet.
– I en scen springer Steve McQueen omkring som brandchef i vit skjorta och slips. Jag tyckte det var så snyggt och jag minns att jag själv ville få springa på ett larm med vit skjorta och med en slips som fladdrar.
Och det blev faktiskt verklighet.
– Jag var på en bjudning i Mora när ett haverilarm gick på flygplatsen. Jag sprang över landningsbanan i vit skjorta och slips. Då tänkte jag: Nu är det precis som på film (skrattar).
Fast, tillägger han snabbt:
– Annars har de där filmerna väldigt lite med verkligheten att göra. Man ser vissa scener där de är inne i rum som brinner och de står och pratar, de hade varit döda efter tio sekunder om de gjort sådär.
När vi pratar om livet idag blir Johan allvarlig igen.
– Att komma ut var som att börja leva på riktigt. Nu är jag mig själv, jag behöver inte gömma mig. Och jag vill aldrig ha en flickvän igen (skrattar).
Han säger själv att när han väl slutade gömma sig försvann också den enorma energi som gått åt till att hitta på svar, undvika frågor och leva ett liv som egentligen inte var hans.
– Nu behöver jag inte låtsas längre.
