När Kim Friele 1971 blev vald till generalsekreterare i DNF-48 (norska RFSL) hade hon redan under många år varit en av de aktiva i det norska förbundet och också dess ordförande. Men hennes nya position gav henne en bättre plattform i kampen för att stärka hbt-personers rättigheter. Hon var orädd och insåg vikten av att vara öppen som lesbisk.

Samma år hade vi i Sverige så smått börjat diskutera en förändring även av RFSL. Jag och några andra aktivister samlades i Arbetsgruppen Holmfrid för att diskutera hur en sådan förändring skulle kunna ske. Det var då självklart att ta kontakt med Kim för att få stöd och råd. Hon delade gärna med sig av sina erfarenheter och man kunde alltid bolla olika idéer med henne.  När jag sedan valdes till RFSL:s förbundsordförande 1972 fördjupades samarbetet ytterligare. Jag blev inbjuden till DNF:s kongress och Kim besökte också RFSL vid flera tillfällen.

Kim var en utomordentlig talare, rapp i sina kommentarer men alltid med glimten i ögat. Vid ett tillfälle när jag följde med Kim på ett kyrkligt möte höll hon ett strålande anförande där hon debatterade kyrkans syn på homosexualitet. En äldre dam i publiken protesterade mot Kims anförande och menade att en måste alltid följa det som står i bibeln. Kim frågade då henne om bibeln alltid har rätt, varvid damen exalterat menade att allt som står i bibeln är rätt. Kim replikerade genom att hänvisa till en vers i bibeln varvid damen tystade och satt sig ner. Vad var det då Kim hänvisade till? Jo det står också i bibeln att kvinnan tige i församlingen. Ett typiskt sätt för Kim att avväpna motståndarnas argument.

När avskaffandet av § 213 diskuterades som livligast var det ofta de religiösa argumenten som användes för att inte avkriminalisera homosexuella förbindelser. Kim kände sig trött på dessa argument samtidigt som hon insåg vikten av att vara påläst och kunna diskutera även bibelns syn. Jag minns att hon vid ett tillfälle hade fått möjlighet att publicera en debattartikel i en ansedd religiös tidskrift, men den måste hon skriva på nynorsk. Det blev ett påfrestande arbete.

I det nordiska samarbetet var Kim en självskriven deltagare. När Finland började diskutera ett avskaffande av det som då kallades för uppmaningsförbudet stod hon gärna på barrikaden. Vid ett Pride-firande i Helsingfors i början av 80-talet höll hon ett uppmärksammat tal där hon kritiserade den finska lagstiftningen. Vid den här tidpunkten var det förbjudet för utländska medborgare att delta i politiska manifestationer i Finland och vi var alla oroliga för ett polisingripande. Men varken Kim eller vi från RFSL blev arresterade.

Sedan Kim avgått som generalsekreterare 1989 fortsatte hon att delta i den allmänna debatten. Hon fick också tid att ge ut sina memoarer 1990 (Troll skal lemmes) och 1995 en bok homosexuellas historia (Fangene med rosa trekant – aldri mer?).

För oss i RFSL har Kim haft en stor betydelse som inspiratör i en tid då kampen för hbt-personers mänskliga rättigheter inte var en självklarhet.