Att Påvens Johannes Paulus kompis Buttiglione fick rejält på tafsen av det europeiska parlamentet är även en stor seger för frågan om respekten för homo-, bi- och transpersoners mänskliga rättigheter. Men att EU-kommissionens ordförande Barroso med stöd av de europeiska regeringarna valde att lägga fram förslaget blottar hur svag vår politiska position trots allt varit.
Det hjälper inte att Göran Persson i efterhand tar avstånd från Buttigliones åsikter. Den svenska regeringen agerade inte kraftfullt nog mot Berlusconis nominering av den fundamentalistiskt tänkande Buttiglione.
Att Barroso ens la fram sitt förslag borde ha varit lika omöjligt som att sätta en uttalat teologiskt motiverad antisemit att handha frågor om Europas judar. Buttiglione slank dock förbi utan att en enda varningslampa tändes. Eller än värre så gick Europas regeringar och släckte varningslamporna, en efter en, med förhoppningen att homo- kvinno och flyktingfrågor inte var så ”tunga”.
Nu har de dock lärt sig en läxa som heter duga. Gubb-väldet måste ta hänsyn till kvinnor, fikusar, transor och flator, så generande och ovärdigt det ändå kan tyckas i deras värld.
Och vi har sett hur det i stora delar av den europeiska politiken är viktigare än här hemma att tydligt skilja på religion och politik. Det förstnämnda är en privat fråga med en oändlig mängd tolkningsvariationer och det sistnämnda skall omfatta alla medborgare, oberoende av dessa individers moraliska val eller trosuppfattningar.
Att låta teokraters skrifttolkningar styra Europas politik vore att föra in oss i samma vansinne som under den amerikanska presidenten Bushs regeringstid.
Karl Marx sa en gång att ”religion är ett opium för folket”. Det kanske var en lite väl svepande formulering. Men att religionen kan användas som ett opium för folket, eller kanske än mer som den mer våldsamma drogen crack, har vi fått allt tydligare bevis för sedan 11 september 2001.
När president Bush tog över i USA lades politiken helt om. De judeokristna värderingar som Alf Svensson älskade att hänvisa till har blivit till statlig politik för USA.
Resultatet har inte låtit vänta på sig: Utvecklingsstöd till fattiga länder ges inte, eller begränsas, om familjeplanering med preventivmedel och abort ingår i arbetet. I kampen mot aids skall avhållsamhet gå före kondomanvändning. På hemmafronten har Bush gått ut och förklarat att äktenskapet endast skall innefatta en heterosexuell tolkning: bevara äktenskapet hetero har blivit den fundamentalistiskt religiösa presidentens paroll.
Och det absurda har så hänt att just homofrågan har blivit en av de viktigare i det amerikanska presidentvalet. Att förhindra samkönade par att likt heterosexuella vigas under samma borgerliga lagstiftning enar de religiöst fundamentalistiska. Vips blir fattigdom, social orättvisa och krig mindre viktigt.
I samband med presidentvalet kommer det i drygt 10 delstater att genomföras lokala omröstningar om förbud mot samkönade äktenskap. Några riktningars uttolkning av religiösa skrifter kan därmed bli till sekulär lag.
Detta är ett av de bakslag som arbetet för att likställa homo- och heterosexualitet upplever just nu. Köns- och homofrågor har blivit de frågor där den fundamentalistiskt anstrukna religiositeten försöker ta tillbaks initiativet. Denna strid pågår i såväl USA, Iran och Aghanistan som i Afrika och Europa.
I Australien har dessa krafter tagit steg framåt med omvalet av premiärminister John Howard som oroar landets gayvärld och dessa gruppers styrka i en rad muslimska länder utgör ett direkt hot mot såväl kvinnor som homo-bi och transpersoner.
Vårt arbete för likställdhet inför lagen och respekt för individens rätt att öppet få uttrycka sin förmåga till kärlek och sexualitet är definitivt inte över.
Men segern i EU-parlamentet kan följas upp av fler framgångar när nu den internationella homo- bi och transrörelsen stärks och ytterligare professionaliseras. Arbetet mot fundamentalism måste vara internationell och även passera religiösa och politiska gränser. I kampen mot fundamentalism med teokratiska ambitioner förenas såväl troende som ateister och höger som vänster.
Tisdag den 2 november uppnår nästa kraftmätning sin kulmen. Förhoppningsvis kommer vi då kunna sluta tala om ”religion som crack för folket” och återuppta arbetet för respekten av alla individers rätt till livsval utifrån den egna moralen och de egna förutsättningarna.

Publicerad: 2004-10-28 14:38:29