Centerpartiet har nu gått ut med att de vill ingå i en regering ihop med Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och ”kanske Miljöpartiet”. Även om detta inte var ett särskilt överraskande utspel från ett parti som under lång tid pratat om ”den breda mitten” och andra varianter på samma tema, så väcker det förstås en del frågor, inte minst ur ett hbtqi-perspektiv.
Jon Voss skrev i ett ledarstick i QX för någon dryg vecka sedan att: ”Ta nu när valrörelsen drar i gång på allvar tillfället i akt att höra hur de olika partierna vill att hela din vardag skall förbättras. Visst finns en lång rad olika politiska frågor som inte i första hand handlar om dig som homo-, bi- eller transperson, men tappa inte bort det faktum att synen på familjebildning, kön och sexualitet påverkar din vardag i lika hög grad som klassiska höger – vänsterprioriteringar eller hur mycket energi kommer att kosta.”
Jag vill verkligen instämma i detta och påminna lite om vad det är för parti som Centerpartiet nu vill bilda regering med. Jag undrar också på vilket sätt Kristdemokraterna är ett mittenparti? Ur ett hbtqi-perspektiv är KD snarare ett parti längst ut på ytterkanten. Några exempel:
RFSL släppte i anslutning till årets Stockholm Pride sin valrapport. Där kan den intresserade väljaren läsa bland annat följande: ”Kandidatenkäten visar att Miljöpartiets, Vänsterpartiets och Centerpartiets riksdagskandidater i högst utsträckning ställer sig bakom den utveckling som RFSL förespråkar.” Kristdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna kniper istället sistaplatserna, gällande hur kandidater till riksdagen för de olika partierna har svarat om kommande reformer. När det kommer till omröstningar i riksdagen går det i rapporten att läsa: ”De två partier som sticker ut på ett negativt sätt är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har bara ett fåtal gånger röstat för förslag om förbättringar för hbtqi-personer (2 respektive 3 av 16 gånger). Det är betydligt färre gånger än alla andra partier. /…/ Jämfört med samma undersökning som RFSL genomförde inför riksdagsvalet 2022 har Kristdemokraterna röstat på ett märkbart mer negativt sätt i poängsatta omröstningar än perioden 2018-2022.” Talande är också att Ebba Busch, som enda partiledare, konsekvent vägrade att säga “hbtqi” under RFSL:s partiledardebatt under pride. Vice statsministern valde istället att exkludera queera personer och personer med intersexvariation genom att istället använda det gamla begreppet “hbt”.
Kristdemokraterna driver inte bara en dålig politik för hbtqi-personer, de drar sig inte heller från att kulturkriga med oss som vapen, sannolikt i syfte att mobilisera sin väljarbas. Exempelvis inträffade detta på partiets riksting i november 2025. Partiledaren Ebba Busch höll såklart ett tal. Bland annat fokuserade hon på förändringen av könstillhörighetslagen, som ju KD varit emot – vilket är anledningen till att just denna lagändring inte kunde ske genom en proposition från regeringen i sin helhet, utan istället fick lösas genom ett utskottsinitiativ i riksdagen.
På Kristdemokraternas riksting framförde Busch att samhället rört sig från ett könskrig till en ”könslöshet”, och det yttersta tecknet på det var ”riksdagsbeslutet om att biologiska män nu kan omregistrera sig som kvinnor”. Den berättigade kvinnokampen hade ersatts av att vi nu genom lag försöker utplåna biologiska skillnader mellan män och kvinnor och samtidigt förstärkt sociala skillnader mellan män och kvinnor och ”cementerat” dem. Förändringen av lagen beror på att landet har hukat sig under ”vilsna pk-politikers bombardering,” påstod Ebba Busch också. Hon fortsatte med att berätta för åhörarna att könstillhörighetslagens ”normlöshet” är fel och att Kristdemokraterna ska jobba för att ”backa bandet” i frågan om denna lag – detta eftersom ”det finns naturliga skillnader mellan kvinnor och män, men fiendeskapet är inte biologiskt, det är ideologiskt”.
De påståenden som vice statsministern gjorde i detta tal är naturligtvis kvalificerat skitsnack, och talet är inget undantag när det kommer till Kristdemokraternas hbtqi-politik. Lagen handlar inte om att utplåna biologiska skillnader, eller om att ”cementera sociala skillnader mellan män och kvinnor” (hur?), och lagen har heller ingenting att göra med något slags fiendeskap mellan män och kvinnor (igen, hur?).
Idag kom också en reaktion från Busch på Centerpartiets invit. Fokuset i utspelet är minst sagt talande. Svenska Dagbladet refererade Buschs svar på följande sätt: ”Är Elisabeth Thand Ringqvist beredd att skrota de 21 regionerna och förstatliga sjukvården, att släppa sitt krav om att ”tvångsdela” föräldraförsäkringen och ta kampen mot islamismen? – Frågan är om hon är beredd att omsätta det här också i handling, till exempel förbjuda burka och niqab som vore en väldigt viktig åtgärd de kommande fyra åren. Jag vill veta hur hon står i frågan kring det svenska kärnkraftsprogrammet. Kan vi komma bort ifrån låsningarna där?” Högt upp på förhandlingsagendan från KD kommer alltså kulturkrigsfrågorna att stå, det är tydligt. Och där finns hbtqi-frågorna med, på ett dåligt sätt.
Centerpartiet identifierar sig som ett mittenparti, men i rättighetsfrågor som hbtqi-frågor står de absolut närmast Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Samma sak i funktionsrättsfrågorna. I migrationspolitiken ligger C mellan S och MP tillsammans med V.
Jag vet att det finns många olika politikområden som engagerar, och jag vet att hbtqi-personer naturligtvis, precis som alla andra, väljer partier utifrån flera olika variabler. Men jag tycker att det här utspelet från Elisabeth Thand Ringqvist måste ifrågasättas också från ett hbtqi-perspektiv. Vad tror Centerpartiet att de får igenom i en konstellation med KD och S? Hur skulle hbtqi-personers vardag bli bättre genom att ge KD fortsatt inflytande, ett parti som röstat emot alla stora reformer på hbtqi-området?
