I väntan på ny regering har fjärde säsongen av den estetiskt välgjorda och påkostade serien Babylon Berlin precis släppts på SVT Play. Berättelsen har nu nått ödesåret 1933 och de få veckor av demokrati som återstår sedan president Hindenburg, med uppbackning av det konservativa etablissemanget, utsett Adolf Hitler till Tysklands rikskansler.
I en scen i säsongens andra avsnitt kommer två herrar gående, arm i arm, på väg till den queera nattklubben Mikado. Den ena är klädd i en rock där klänning och högklackat skymtar fram. Utanför väntar polisen. Som tittare förväntar man sig att männen omedelbart ska gripas, men i stället visar mannen i klänning nervöst fram sitt ”transvestitintyg” – ett dokument som intygar att han enligt lag har rätt att bära klänning. Med de hånfulla orden ”Än så länge får du det” låter konstaplarna männen passera in i klubben.
Till tonerna av den historiska hbtqi-hymnen Das lila Lied – ”vi som hör hemma i en annan sfär, vi ger hommage till den heta lila natten, för vi är annat än de andra är” – utbryter jubel och vild dans. Föga vet de som församlats denna festliga natt, att flera av dem inom bara några år ska fösas in i boskapsvagnar på väg till nazisternas dödsläger.
Verklighetens Berlin under 1920-talet hade ett mycket tillåtande hbtqi-klimat. Den banbrytande sexologen Magnus Hirschfeld började då, i samarbete med polisen, utfärda just dessa transvestitintyg så att människor kunde klä sig utifrån sin könsidentitet utan att gripas för förargelseväckande beteende. Men den frihet som alla börjat ta för given försvann över en natt när nazisterna tog makten och i stället inledde en systematisk förföljelse av hbtqi-personer.
När vi blickar tillbaka på en tid som inte ens ligger 100 år bort, är det lätt att invaggas i den bekväma tron att utvecklingen alltid rör sig framåt – att mänskliga rättigheter, när de en gång har erövrats, är ristade i sten. Men verkligheten är tyvärr en annan. Nu sker runt om i världen en systematisk backlash, en nedmontering av friheter för hbtqi-personer i en ofta rasande takt.
I USA, ett land som länge burit ledartröjan för den fria världen, ser vi hur hbtqi-flyktingar med uppehållstillstånd utvisas till tredje land där de svävar i direkt livsfara, eftersom homosexualitet är hårt kriminaliserat och i värsta fall straffas med döden. I flera afrikanska länder, som i Uganda och Ghana, bygger opportunistiska politiker skamlöst sina politiska plattformar på hbtqi-fientliga agendor. Hatet har blivit en valstrategi.
Men mörkret breder ut sig även i vår egen geografiska närhet. Bara de senaste månaderna har Turkiet genomfört massiva tillslag mot hbtqi-aktivister och organisationer. Under täckmanteln av att vilja ”skydda familjen” har regimen utropat ett ”familjens decennium” för att legitimera inskränkningar av yttrandefriheten och fängslanden av queera röster. I Frankrike är det presidentval nästa år och Le Pens Rassemblement National leder i mätningarna. Partiet säger sig visserligen numera acceptera homosexuella, förutsatt att de assimileras i en traditionell, nationalistisk samhällsmall. Men när det kommer till lagstiftning som rör familjebildning, transrättigheter och aktivt skydd mot diskriminering, agerar partiet konsekvent bromskloss och lierar sig politiskt med Europas mest hbtqi-fientliga krafter. I Ryssland och Georgien har drakoniska lagar klubbats igenom i rask takt för att helt förbjuda hbtqi-rörelsen genom att stämpla den som ‘extremism’. Förändringarna sker snabbt och med lagboken som vapen.
Och i Sverige då, som vi ju gärna ser som en evig fristad för allas rätt att älska vem de vill och vara den de är? RFSL och advokater vittnar om hur hbtqi-flyktingar under de senaste åren nekats skydd och utvisats på orimliga grunder. Asylsökande prövas mot fördomsfulla stereotyper och Migrationsverket menar att de utan problem kan dölja sin identitet i hemlandet.
Historien bär på en brutal lärdom: rätten att få vara den du är, är ingen naturlag. Även om det i vår samtid inte behöver sluta i dödsläger, så kan en utvisning till ett hbtqi-fientligt land vara en definitiv dödsdom – såväl själsligt som kroppsligt. Magnus Hirschfeld, mannen bakom 1920-talets transvestitintyg och dessutom jude, tvingades i exil och fick se sitt patientarkiv användas av nazisterna för att kartlägga och jaga hbtqi-personer. Det hade aldrig kunnat ske utan den tysta massans passivitet. När friheter kringskärs i vår tid måste var och en därför ställa sig frågan: Är jag den som står emot, eller låter jag mig bli en del av den tysta massan?
