”Blodet strilar från mitt ansikte”

Vi startar med middag på O’Learys för att sedan gå till Gossip, senare dra vi vidare till Gretas för att dansa och fortsätta partajandet.
När Gretas stänger bestämmer vi oss får en efterfest uppe på en av vännernas hotellrum.
Vi dricker vin och skämtar i glada vänners lag och till slut när sömnbehovet börjar ta ut sin rätt så beger jag mig hemåt. Trött, men upprymd och glad.

Jag vandrar förbi Brunnsparken där jag stöter på ett bekant ansikte vid spårvagnshållplatsen och vi skiner båda upp, jag går fram för att hälsa.
Vi ger varandra en spontankram. Som en stundens ingivelse så känner jag för att retas med honom även om vi inte känner varandra så väl, så när kramen är slut så istället för att bara avsluta så låter jag den ena handen glida från hans skuldra ned till sidan av hans midja. Det var just ingenting mer. En oskyldig flört med en söt kille under en härlig sommarnatt som jag aldrig ville skulle ta slut.
Men den tar slut precis där.

Plötsligt hör jag någon skrika,
– MEN VA FAN!
Jag förstår inte vad det handlar om så jag vänder mig om för att se åt det håll som rösten kommer ifrån. Tror att det är något bråk på gång och vill ha möjlighet att ställa mig åt sidan.

Det är då jag träffas av en knytnäve rakt i ansiktet.
Kraften i slaget är så stark att jag snurrar ett halvt varv, tappar balansen och faller och blir stående på alla fyra. Jag är i chocktillstånd.
Efter en stund blir jag medveten om ett plaskande ljud och jag vänder blicken nedåt och får se hur blodet rinner från mitt ansikte, som ett rött litet vattenfall hinner jag reflektera, och landar så att blodet på marken bubblar sig, nästan som om det kokade.

Foto: Lars Bohlin

Tusen tankar rusar genom mitt huvud i den stunden, men det är två av dem som bränner sig fast. Den ena känns konstigare än den andra.
Den första tanken är att jag blir helt fascinerad över färgen på mitt blod. Jag upplever det som den vackraste röda nyans jag någonsin sett. Hur den liksom vibrerar av liv.

Den andra tanken är att, är det över nu? Är det här och nu som det är meningen att jag skall dö? Ingen aning om det kommer komma fler slag eller sparkar.
Jag känner ingen skräck över situationen utan det är bara en stilla undran och samtidigt kommer tanken på min mamma och jag tycker verkligen synd om henne. Att hon skall tro att jag dog i skräck när jag känner mig så lugn.

Medan tankarna yr genom mitt huvud fortsätter blodet strila från mitt ansikte och det plaskande ljudet avtar inte.
Så hör jag en kvinna ropa: ”Men herregud, någon, ring en ambulans”
Och jag tänker, vad skönt, strax fixar sig allt.
En mansröst säger till mig att jag måste resa mitt huvud så att blödandet skall avta.
Men jag är fortfarande alltför chockad för att kunna göra något och någonstans känner jag ett starkt motstånd. Jag vill inte vara tvungen att svälja så mycket blod.

Någon tar tag i min axel och drar mig bakåt, jag hamnar i någons famn och sakta kommer jag tillbaka till verkligheten. Känner mig plötsligt rädd, liten och osäker.
Jag tittar på kompisen, han hade som tur vad undkommit med en lättare blåtira.
Men alla ärr sätter sig ju inte på utsidan.

Plötsligt står ambulanspersonalen där och de undersöker mig.
Blödandet har nästan upphört och de konstaterar att jag är rejält svullen i ansiktet och har en stor fläskläpp. Men inget är brutet så de undrar om jag kan klara mig för de hade fått ett annat larm och jag säger att det är lugnt. Bryr mig inte, jag lever. Det räcker så.
Nu står där två poliser bredvid mig och undrar om jag vill anmäla det hela och jag säger:
– Ja, det var ett hatbrott. Jag fortsätter nästan som i ett mantra att säga, det var ett hatbrott. Tills polisen avbryter mig och säger lugnt och tryggt.
– Ja, vi har rubricerat det som ett hatbrott. Sedan hastar de vidare till någon annan brottsplats och jag slutar tänka på dem.

Sakta återfår jag lugnet och får reda på att det var en kille som slogs men att han hade med sig kompisar och att de hade lämnat brottsplatsen med ett nöjt leende på läpparna.

Jag blir fundersam och kan bara inte begripa varför de var så nöjda?

Det fanns ju inte ett uns av mod i det gärningsmannen hade gjort.
Vem som helst kan ju gå fram till två personer som är upptagna med att kramas och banka skiten ur dem.
Någonstans fanns också tanken på att det inte var mig han hade slagit, han hade sett två män som visade ömhet mot varandra och han hade fått panik.
Vi manifesterade det han inte ville se hos sig själv. Ingen aning om tanken var sann men den gjorde mig lite lugnare.

Senare på lördagen, dagen efteråt, när jag vaknat satt jag och försiktigt plockade bort levrat blod ur ansiktet, jag kom att tänka på en händelse på TVn strax innan Stockholm Pride skulle starta. Det var någon heterokille som satt och raljerade över att Priden spelat ut sin roll. Att vi nu nått så långt genom lagstiftningen så att den inte längre behövdes.

För varje bit av levrat blod som jag plockade bort ur skägg och ur min näsa så växte min ilska. För om vi verkligen nått så långt, så hur kom det då sig att jag satt och plockade bort allt detta stelnade blod från mitt ömma ansikte?

Sedan på söndagen ville mina vänner att vi skulle gå på Liseberg och att det skulle vara ett bra sätt för mig att tänka på något annat. Jag kände först ett motstånd, ville nog vara kvar i den bubbla av funderingar jag hamnat i, men tänkte om och bestämde mig för att det var nog bra om jag fick göra något annorlunda och kul för att skingra tankarna.

När vi satte oss för att åka Bergbanan inne på Liseberg fick jag se ett vackert killpar som stod och väntade längst fram på perrongen för att åka tåget efter oss och de höll om varandra. Min första spontana tanke var, men herre gud vad gör de? Det är ju farligt.

Sedan tittade jag på alla som stod runt dem och upptäckte att ingen brydde sig och på väg upp för första backen så log jag för första gången inombords igen.

Strax efter åkturen så var vi på väg upp med den stora rulltrappan till toppen av Liseberg och vi mötte i motsatta rulltrappa ett förälskat tjejpar som stod och pussade ömt och ingen reagerade och jag började le lite försiktigt när jag plötsligt upptäckte att paret ovanför oss faktiskt var två tjejer där den ena stod och ömt plockade med den andres hår och jag kom på mig själv med att le stort igen.
Plötsligt mindes jag en annan tanke som hade rusat genom mitt chockskadade sinne strax efter överfallet. Nämligen en stark längtan efter att ha en pojkvän vid min sida som jag kunde gå omkring och krama och pussa på provocerat för att utmana alla negativa värderingar som säger att HBT-kärlek skulle vara mindre värd än heterokärlek. Men jag började skratta och viftade snabbt bort tanken, vilken frisk människa skulle vilja svara på en sådan invit?
En av mina vänner undrade vad jag skrattade åt och jag svarade, åh inget särskilt, en kul grej som hände under överfallet. Orkade inte förklara.

Fick en undrande blick tillbaka. Men jag brydde mig inte, jag fortsatte att le, samtidigt som jag upplevde hur bubblan som jag levt i de senaste dagarna sakta och försiktigt började att lösas upp.