HBTQ måste inkluderas i Folkhälsopolicys

Marginalisering, osynliggörande, stigmatisering och internaliserade fördomar kan slå hårt mot den enskilda människans välbefinnande. Hbtq-personer är överrepresenterade bland personer med psykisk ohälsa och/eller missbruksproblematik. En nyligen gjord undersökning visade att hbtq ungdomar blir mer utsatta för våld och trakasserier än andra ungdomar.

Insatser för att förstärka hbtq-personers möjlighet att förbättra sin livskvalitet måste ingå som en självklar del i folkhälsoarbetet när en folkhälsopolicy ska arbetas fram kommunalt eller via landstingen. En folkhälsopolicy ska inte vara exkluderande på något sätt.
Hbt har fått ett Q vid sin sida och det är viktigt att förklara vad Q:et innebär och varför det är viktigt att Q:e är inkluderande.
Q:et står för Queer och används i många fall numera som en identitetskategori, att någon kan säga att ”jag är queer”. Då kan det ofta förstås som en identitet som bryter mot heteronormen, men kanske inte på ett specifikt sätt. En person kan kalla sig queer om den inte känner sig hemma i de konventionella sexuella läggningarna homosexuell, bisexuell eller heterosexuell, antingen av anledningen att en känner sig som något annat eller att en inte vill gå med på att det bara finns två kön, så som orden homosexuell, bisexuell och heterosexuell antyder. Personen kanske bryter mot heteronormen men tycker inte att det finns någon poäng med att sätta en specifik etikett på sig själv gällande sexuell läggning.

En person kan också ha en queer syn på kön, och ha en queer könsidentitet. Detta kan innebära att den tycker att kategorierna ”kvinna” och ”man” känns hämmande och personen tycker inte att dessa könskategorier är särskilt relevanta när det gäller en själv. Personen kanske känner sig som varken man eller kvinna, både man och kvinna, eller som något annat kön. Till exempel kan transidentiteten intergender eller gender queer ofta förstås som en queer könsidentitet, som är utanför ramarna när det gäller normer kring kön.
Att exkludera Q:et i HBTQ och arbeta enbart med Hbt är att exkludera de personer i samhället som identifierar sig som Queer och en folkhälsopolicy ska inte vara exkluderande på något sätt.

Kommuner och landsting/regioner har ett betydande ansvar när det gäller att tillgodose hbtq-personers rättigheter.
Det är kommunerna som är huvudmän för skola, barnomsorg, äldreomsorg och socialtjänst. Landsting/regioner är huvudmän för vården och har ansvar för folkhälsofrågor. Inom alla dessa områden krävs det att personal innehar hbtq-kompetens för att på bästa sätt kunna tillvarata alla elevers, vårdtagares, klienters med fleras rättigheter och ombesörja för deras behov. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har ett ansvar för att bevaka, exempelvis genom riktlinjer och ett aktivt mångfaldsarbete, att kommuner och landsting/regioner uppfyller kravet att kunna ge hbtq-personer likvärdig utbildning, vård och service. Det ska kunna gå att leva ett gott liv som hbtq-person oavsett bostadsort i landet. Landets kommuner och landsting/regioner har ett stort ansvar att axla för att säkerställa att detta arbetet genomförs.

För att kommuner och landsting ska klara av att säkerställa att detta arbetet genomförs är en hbtq-certifiering av kommuner och landsting en del av kvalitetsarbetet och borde vara en självklarhet för alla kommuner och landsting.
En hbtq-certifiering borde vara en självklar del i kommuner och landstings värdegrundsarbete och ses som en del i kommuner och landstings mångfaldsplaner. Och det är upp till oss politiker att se till att det sker.
Alla människor är en del av samhällsgemenskapen som genomsyrar mångfaldsplaner och värdegrundsarbete. Vi alla vill ha en inkluderande folkhälsopolicy oavsett vart i Sverige vi bor eller i vilken kommun.