Det riktigt satiriska kring Muhammed-teckningarna

QX.se Ledare

I en debattartikel i Svenska Dagbladet påpekade socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul att hon noterat hur få människor som deltagit i protesterna i den muslimska världen. Publiceringen visade sig utan tvekan ha varit kränkande för troende muslimer, men få ser just dessa bilder som det främsta uttrycket för västerlandets förtryck av österlandet.
Protesterna har däremot fungerat som ett tacksamt sätt för den muslimska världens mest reaktionära krafter att samlas och sätta dagordningen.
På detta sättet har publiceringen visat sig ha helt motsatt effekt än det man sagt sig eftersträva. De krafter som verkar för demokrati, yttrandefrihet och mot religiös fundamentalism har passiviserats.
Jyllands Posten har självklart rätt att publicera satirteckningar av profeten Muhammed. Att hävda en annan åsikt vore att slå undan grundvalarna för ett demokratiskt samhälle och spela de religiösa fundamentalisterna i händerna. Profeten har dessutom avbildats såväl i islamisk som icke-islamisk konst sedan århundraden tillbaks. Detta faktum i sig tar undan de protesterandes främsta argument mot tidningen.
Föga förvånande växer från fundamentalister nu krav på att införa lagar som skall förbjuda religiös kränkning. I en intervju i Dagen i januari 2001 exemplifierar riksdagsman Tuve Skånberg (kd) religiösa kränkningar med Jonas Gardells ”raljanta bild” av frikyrkor och Elisabeth Ohlson-Wallins utställning Ecce Homo där Jesus finns med bland homosexuella i vår vardag. I Svenska Dagbladet gav han den 8 februari i år förnyat stöd till tanken på en sådan hädelse-lagstiftning.
Intressant att notera är att såväl Jonas Gardell som Elisabeth Ohlson-Wallin själva ser sig som kristna och troende. En lag om religiös kränkning skulle i dessa fall då reglera en inomkristen diskussion, där förespråkarna för en lag mot religiös kränkning söker den sekulära statens stöd för att förhindra medtroende att uttrycka sig. Den sekulära staten skall alltså besluta vilken tolkning som är rätt. I bästa fall skulle en sådan lag bli lika tandlös som vår nuvarande hets-lagstiftning.
Det är i detta ljus diskussionen kring bilderna av profeten Muhammed bör föras.
Det är helt självklart att vi alla ställer upp för Salman Rushdies rätt att publicera Satansverserna, eller att en liberal tolkning av koranen och den islamska läran självklart skall få framföras, publiceras och spridas. Det är också självklart att ge vårt ovillkorliga stöd till sekulära och ateister i den muslimska världen. Och att vi, mot diktaturer och religiösa fundamentalister, solidariserar oss med kvinnor, homo- bisexuella och transpersoner som slåss för likställdhet inför lagen, mot religiöst motiverade dödsstraff, övergrepp från rättsapparaten, tvångsäktenskap och dagliga trakasserier.
Men detta handlade nu inte publiceringen i Jyllands Posten om. Det var inte ett engagemang för yttrandefrihet i den muslimska världen, utan snarare ett utslag av den vulgarisering av debatten kring integration som skett i Danmark. Ett osmakligt sätt att slå neråt i det danska samhället. Ett stöd för Jyllands Postens självklara rätt att publicera idiotier och det självklara i att den danska regeringen inte skall lägga sig i fria medier stannar dock vid just detta och innefattar inte ett stöd för publiceringen i sig.
Den strid som sedan blossat upp står mellan sekulära och teokratiska värderingar oberoende av nationell eller religiös tillhörighet. Insikten om att ett samhälle inte kan styras av religiösa dogmer är inte begränsat till ”västvärlden”. Den insikten finns i alla kulturer. I länder där teokratiska eller politisk diktatur råder drivs kampen av den demokratiska oppositionen. I länder där denna diktatur hävts handlar kampen om att upprätthålla den demokratiska sekulära statens värderingar och regelverk.
I det regelverket ingår att skapa en mellanmänsklig ordning där exempelvis de som hävdar en fundamentalistisk tolkning av religiösa skrifter och läror skall ges samma möjligheter och regelverk för att uttrycka sig och åtnjuta samma skydd som dess meningsmotståndare. Enbart så möjliggörs demokratin. Och endast så försvagas fundamentalisternas kraft.
När muslimska fundamentalister å ena sida och personer som Pia Kjærsgaard i Dansk Folkeparti å den andra frammanar bilder av ”vi” danskar/muslimer och ”dom” muslimerna/danskarna, så motverkar de förutsättningen för en demokrati och ersätter den med religiöst eller nationellt hat. Därmed hamnar de, helt oberoende av tro eller nationsgränser, paradoxalt nog på samma sida den verkliga skiljelinjen.
Kanske är det riktigt satiriska i den kris som uppstått att de som påstår sig stå som tydligast motståndare i debatten visar sig ha ett sådant likartat språkbruk.
När den akuta krisen lagt sig kan förespråkare, helt oberoende av tro eller nationsgränser, för den sekulära demokratin åter ta initiativet och har nu ytterligare exempel på vad föraktets och hatets ideologier leder till.

Publicerad: 2006-02-09 18:20:25