När jag nyligen kom ur en 6-årig relation bävade jag mig inför att kliva in i den digitala dejtingdjungeln igen, Grindr i synnerhet. Samtidigt har en människa sina behov och då Stockholms gayscen fortfarande är lika sparsam som Anna Books låtkatalog lämnades jag inte med många andra alternativ. Det har ändå gått sex år sedan jag senast inledde en mansjakt på webben – hur hemskt kan det vara? Vid tillfället hade jag ett vagt minne av en plattform där ett nej var synonymt med ett ja, en plattform där jag fick se ett X antal anus innan jag klivit ur sängen, där jag som 20-åring blev erbjuden att sälja min kropp flertalet gånger och där rasismen var vardagsmat (detta var innan Grindr tog bort att man kunde filtrera utbudet efter etnisk härkomst).
Jag bestämmer mig för att lägga lite tid på min profil, tänker att om jag sätter en tydlig standard kommer folk att förhålla sig till den. Jag väljer ut några nytagna bilder, skriver en biografi om att jag gärna avstår meddelanden från anonyma profiler som vägrar visa hur de ser ut samt bilder på inzoomade anus. Jag skriver till och med, på två språk (!), att jag kommer blockera varenda person som inleder konversationen med att skicka bilder på svullna ollon och blottade rövhål. Bulletproof, tänkte jag.
När det väl är dags att rannsaka utbudet slås jag först av uppenbarelsen att ungdomens källa finns på Grindr. Alla ser likadana ut! Profilbilderna har inte uppdaterats sedan jag senast var aktiv under mitten på 10-talet och de som var 39 år gamla 2016 är sju år senare, hör och häpna, fortfarande 39. Vart var jag när bögarna tilldelades klockan som får tiden att stanna?
Men nu till sak. Att bilderna var lika pixliga som om de vore tagna med en Walkman-telefon år 2007 var mitt minsta problem. Det spelar ingen roll att jag förtydligat att jag inte vill motta en bild på din sats från 2015 innan jag får ett hej, det spelar ingen roll att jag ber folk läsa min profil innan de skriver. Det är något i dessa män som gör att de känner sig berättigade att göra detta oavsett. Kanske bär de alla på en inre blottare som får utlopp i den digitala sfären? En vetenskaplig studie kring detta fenomen hade varit på sin plats. Sista gången det hände svarade jag en man i 40-årsåldern, att om man börjar närma sig mitten på livet bör man ha utvecklat tillräckligt med social kompetens för att inte inleda en konversation med en bild på sitt svullna ollon åtta på morgonen till en främling. Hans svar? Att jag skulle sluta vara så känslig. Sexuella trakasserier är ju roligt!
Kalla mig old school (eller snarare motsatsen) men jag hoppar över till Hinge istället. Ryktet på stan säger att det är där det händer.
Månadens solros: Kylie Minogues efterlängtade album “Tension” släpps äntligen idag fredag, 22/9. “Padam” förgyllde sommaren och nu är vi redo för att låta “Tension” hålla oss varma under höst- och vinterhalvåret.
Månadens maskros: Landet Italien. Vad är det som händer? Förra veckan fick samkönade föräldrar hem brev om att de inte längre är föräldrar. QX rapporterade om detta här.
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
