Häromsistens gick Vasaloppet av stapeln. Närmare 16 000 människor deltog i galenskaperna. Att frivilligt kliva upp i ottan för att valla skidor och koka blåbärssoppa och allt vad man nu gör – för att sen ge sig ut på jakt efter Gustav Vasa i nio mil – är det inte tokerier så säg? Med litet tur kommer man fram till Mora. Mer troligt irrar man bort sig på ett kalhygge i Evertsberg. Och till vilken nytta?
Jag har aldrig förstått mig på idrott. Att se bra ut, absolut. Fåfäng är jag så det står härliga till. Men i stället för att svettas i ett skidspår lever jag efter en annan filosofi: periodisk svält varvat med frosseri. Hur? Jag bestämmer mig för att gå ner i vikt genom att enbart leva på vitkålssoppa i tre veckor. Och med vitkålssoppa i tre veckor menar jag just vitkålssoppa och ingenting annat. I tre jävla veckor.
Tycker jag om det? ”Vitkålssoppa är bland det godaste jag vet”, brukar jag försöka intala mig. Det är det inte. Långt ifrån. Det godaste jag vet är sperma och Fazer blå, och inget av det smakar direkt kål. Men jag håller mig till min diet. I alla fall under de där veckorna. Sen hoppar jag på mitt sedvanliga frosseri av transfetter och e-ämnen igen. Och på så sätt lyckas jag hålla figurinen. Halleluja!
Man kan ju tänka sig att allt hade varit enklare om jag bara hade gillat idrott. Om jag åtminstone hade kunnat känna ett pillekvitt av eufori över att jaga en puck eller boll eller för den delen Gustav Vasa någon gång ibland. Men nej. Sport har aldrig lockat mig. Det var inte heller därför jag satt på hockey- och fotbollsmatcher under gymnasiet. Det var ju för Emils och Joels skull. Efteråt var det inte ovanligt att jag inte hade den blekaste vilka som vunnit. Eller om det överhuvudtaget var hockey eller fotboll som spelats. Ibland visade det sig till och med vara pingis. Tyvärr inte fickpingis.
Min dragning till idrottarna har dock alltid funnits där. Under gymnasiet önskade jag inget hellre än att få suga av killarna på Cykelprogrammet. Åh, Simon. Åh, Oscar. Om jag bara hade vågat fråga:
”Spruta mig i ansiktet på lunchrasten?”
Men jag var feg. Jag sa ingenting. Jag åt mina Fazer blå och runkade till deras Facebookbilder i stället. Livet handlar om att jobba med de förutsättningar man har.
Samma sak med Petter Northug. Jösses. Jag kan inte vara den enda fäbodjänta som fantiserat om att han skidar förbi min fäbod för att få hjälp med att valla skidorna – men så slutar det med att han bankar på mig i en snödriva istället.
”Hårdare, Petter! Hårdare!”
Men visst, jag tränar faktiskt i perioder. Löpning, mest. En del säger att man ska göra något X antal gånger för att komma över puckeln. Sen ska man gå ifrån att hata att svettas till att älska att springa 100 kilometer innan Melodikrysset. Jag tror snarare att man behöver någon slags diagnos, men sådana är ju svårare att få på beställning. Inte ens Temu tillhandahåller dem.
Så nej, jag är ingen idrottsman. Min flinkhet sitter i mina fingrar. Och läppar. Men vet ni? Jag har åtminstone en idrottslig ambition – att idrottarna ska komma i mål!
