Recension: ”Teenage Sex and Death at Camp Miasma” är blodig, knäpp och queer

Ett erkännande: jag gillade inte Jane Schoenbruns I Saw the TV Glow från 2024. Kanske fattade jag den inte helt. Tack och lov är regissörens nya film mer underhållande och publikvänlig, utan att för den delen kompromissa med den konstnärliga visionen eller den unika stämningen.

Med skräckkomedin Teenage Sex and Death at Camp Miasma gör hen återigen en slags popkulturell hyllning ur ett hbtq-perspektiv. Den här gången med 80-talets slasherfilmer i fokus. Ni vet, de med kåta ungdomar, maskerade mördare och mängder av kreativa mord nånstans i en mörk skog.

Kris (Hannah Einbinder från Hacks) är en ung queer regissör som gör reboot på gamla skräckfranchisen Camp Miasma, inte olik Fredagen den 13:e eller Sleepaway Camp. Originalet ser hon som en viktig del av sin uppväxt, men också problematiskt för sina transfoba kommentarer. Det vill hon rätta till och ge ”monstret” Little Death upprättelse med en färsk backstory.

Hon uppsöker kultfilmens final girl, Billy Presley (Arkiv X-stjärnan Gillian Anderson), som numera gömmer sig från omvärlden och rampljuset. Billy har bosatt sig vid den hemsökta sjön där filmerna spelades in, och det går inte helt att räkna bort att tanten kanske blivit heltokig.

Filmen utspelar sig under några dagar i den mystiska stugan i skogen där verklighet och fantasi snart flyter ihop i en alltmer blodig och lätt förvirrande, pervers feberdröm. Läskig atmosfär omvandlas så sakta till lesbisk attraktion, allt medan man hånar och hyllar skräckgenrens många slitna klyschor.

Det är svårt att försöka beskriva Teenage Sex and Death at Camp Miasma och göra den rättvisa. Filmen är så ohämmat knäpp att den lär stöta bort den vanliga skräckpubliken som bara vill se slakt och bli skraja i biomörkret. Särskilt läskig blir den aldrig, men stundtals lika stämningsfull och mystisk som något av David Lynch.

Andra gånger påminner den om en arthouse-tolkning av Scary Movie med sina meta-kommentarer och överdrivna mängder av fejkblod och gore.

Och för den som vill gräva djupare finns flera lager och nyanser att analysera. Regissören Jane Schoenbrun är öppet trans och har gjort tre väldigt personliga filmer (We’re All Going to the World’s Fair 2021, I Saw the TV Glow 2024 och nu denna). Den röda tråden är dels en hyllning till populärkulturen och trash-tv, dels speglar trilogin också regissörens egna transresa: från känslan av isolering till att hitta sig sanna jag.

Sett ur det perspektivet är Teenage Sex and Death at Camp Miasma kanske en berättelse om att hitta tillbaka till lusten och upptäcka sin sexualitet efter en transition. Det är åtminstone öppet för tolkningar.

Schoenbrun har en hel del annat att säga – om Hollywood-remakes, homofobiska skräckklassiker och den kvinnliga orgasmen bland annat. Allt är kanske inte begripligt, eller landar som det ska, men jag blev iallafall rejält underhållen av filmen som genast kvalar in bland 2026 års märkligaste upplevelser.

Biopremiär 14 augusti.