Trettiofyra dagar innan Elizabeth Holmes ska börja avtjäna sitt fängelsestraff flyttar filmaren Nathan Fielder in hos henne. Kvinnan som en gång sålde in idén att några droppar blod skulle revolutionera sjukvården har dömts för bedrägeri och nu väntar 11 år och tre månader i fängelse.

Bara den grejen att en småbarnsmamma som ska in i finkan under sina barns uppväxt tar in ett filmteam är…speciell.
Men hon och hennes partner Billy Evans bjuder in teamet i sitt hem och kameran får följa parets vardag med barnen innan Elizabeth ska in. Givetvis undrar man som tittare vad Holmes vill att vi ska se. Kvinnan, som övertygade hela USA om ett snabbare, billigare och enklare sätt att göra mängder av analyser på bara några droppar blod från ett stick i fingret, är otroligt intressant. När kameran zoomar in hennes stora blå ögon och hon lugnt och leende förklarar att hon är oskyldig till anklagelserna är det lika fascinerande som obehagligt. Investerare satsade miljoner och patienter fick felaktiga provsvar. Ändå är Holmes kolugnt säker på sin sak

Nathan Fielder har gjort obekväma möten och minutiösa iscensättningar till sitt kännetecken genom komediserierna The Curse och The Rehearsal. Här regisserar han tillsammans med dokumentärfilmaren Lance Oppenheim en dokumentär som känns helt egen i sitt slag.  Till en början tycks metoden vara enkel. Stanna kvar, låt kameran rulla och se vad som händer.
Det blir många inzoomningar av ansikten som försöker övertyga. Och här blir det intressant: Man vacklar längs med filmen. Vem kan man lita på? Lurar Holmes och Evans oss och filmarna? Det kanske är så att hon har en annan syn på mänskligt beteende och själv är övertygad om att hon agerade rätt? Evans räviga roll i allt blir också intressantare i takt med filmens gång. Hur mycket orkestrerar han egentligen? Eller har filmarna lockat in paret i en fälla? När de börjar återskapa möten som kameran aldrig fångade börjar man fundera lika mycket på vad regissörerna vill få oss att tro. När en känd skådis kliver in och får en avgörande roll skruvas det upp ytterligare. Musiken används också snyggt för att bygga upp en tät, nästan thrillerlik stämning vilken gör att pulsen ökar.

Man inzoomad med tveksam attityd.
Billy Evans. Foto: A24

Och jag kan inte lämna den här texten utan att ha nämnt duschscenen. Efter ett gympass följer kameran nämligen med Billy Evans in i duschen, där han visas helt naken i profil. Scenen är ett par sekunder för lång och har blivit en snackis. Varför är den med? For pure shock value? Eller bara för att visa hur långt in på skinnet vi verkligen får följa Holmes och Evans?
Evans säger att han visste att han filmades i duschen men att han aldrig samtyckte till att visas så. Filmbolaget A24 säger att allt i filmen spelades in med samtycke. Samtidigt menar Evans att han älskar filmen, och med tanke på hur Evans framställs i filmen undrar jag om snacket om duschscenen också är en del av spelet.

I USA är You Can See Everything extremt framgångsrik, och kritiker har hyllat att filmen hela tiden växlar upp och tar nya grepp. Den tippas få en historisk Oscarsnominering. i bästa film, vilket skulle göra den till den första dokumentären någonsin i just den kategorin, och det känns fullkomligt logiskt.

För den är riktigt bra. Visst, tre timmar är lite väl långt, men det är intressant hela tiden och precis när man är på väg att tröttna fyller filmen på med nya vinklar, nya personer och vågar bryta den klassiska dramaturgin. Till slut kan man inte lita på någon och man lämnar biosalongen med ett smörgåsbord av frågor som bara måste dissekeras.

Det är knepigt att beskriva You Can See Everything, men i en tid där vi överöses med vassa Netflix-dokumentärer med galna vändningar och nagelbitande fall så tycker jag nog att den här dokumentären är ”The Mother”. Och nej, det finns inget som helst hbtq-tema i filmen. Men allt behöver ju inte vara gay som glimmar.
You Can See Everything är en mästerligt gjord dokumentär som funkar förbluffande bra, i alla sina 174 minuter.