”En riktigt speciell kväll” – ett fint avslut på Way Out West

Det går inte att komma runt fenomenet Håkan Hellström. Trots att han sålt ut fyra Ullevi i fjol så tröttnar Göteborgarna aldrig på sin hjälte, och trots att vädret tillslut gett upp och det börjat vräka ned regn när han klev på Flamingo-scenen som sista artist, så dansade och sjöng hela 40.000 lyckliga festivalbesökare (nytt rekord) oavbrutet i två timmar. Att flera av de som stod längst fram suttit vid scenkanten sedan parken öppnade kanske inte var lika roligt för de andra artisterna som spelade på Flamingoscenen under dagen igår som det var för Håkan… En riktigt speciell kväll och en riktigt fin avslutning på festivalen.

Själv tyckte jag att dagens (och hela festivalens) bästa konsert tillhörde det amerikanska indiebandet Muna. Dels är de grymma musiker med en rad av riktigt starka låta (som ofta upp frågor om sexualitet och kön) och dels så hade de en sån grym energi och glädje på scen att det fick igång ett förmiddagstrött, från början lite smålojt, Linné-tält så det kokade. När en annan queer indiedrottning, Boygenius Phoebe Bridgers, dök upp på scenen för att köra deras gemensamma låt Silk Chiffon så visste jublet inga gränser. Boygenius skulle förresten själva välta festivalens näst största scen lite senare på kvällen.

Queer så det förslår alltså, och då har jag inte ens nämnt drag show-gänget i Tuck o’ Hej som gjorde succé på festivalens VIP-område, och såg till att den annars ganska stekiga stämningen där fick sig en rejäl dos av både glam och allvarligaste allvar. Bra gjort av Way Out West att ge plats för dragen – nästa år vill vi se drottningarna på en av festivalens riktiga scener! Varför inte i kombination med en timme schlagerparty på Höjden-scenen?

Jag måste även såklart nämna Viagra Boys. Det svenska punkbandet är ju enormt och hade festivalens största publik förutom Hellström. Deras brötiga, svettiga och arga energi kändes brutalt annorlunda från de queera, inkluderande banden jag nämnde här innan, men de lyckades ändå vinna över mig och göra mig till ett fan innan spelningen var över (och det där att spela saxofon i bara kallingarna borde flera ta efter).

Jag måste däremot inte nämna DJ-duon Two Shell som alltså stavar sitt namn ¥///0 $#£[[ Jag känner mig mer gammal när jag tänker på det än när jag tänker på att hela min kropp värker efter att ha stått upp i tre dagar.

Så var festivalen över. Biljetter är redan släppta till 2024 och jag kommer fortsätta att hoppas på att få se Troye Sivan i Slottskogen tills det händer. En liten snabb sammanfattning av WOW 2023:

Bäst: MUNA, att hela festivalen plötsligt var ett enda stort öppet öl-område, Tove Lo, vädret (85% av tiden), Håkan Hellström, butter fried Halloumi, Blur, och såklart människorna.

Sämst: Christine & the Queens, lera på oväntade ställen, invasionen av aggressiva getingar

Klädsel: Tre flätor, genomskinliga material över underkläder som syns, cargobyxa +  magtröja, solglasögon med starkt färgade glas, gummistövlar som egentligen inte behövdes och dubbla Beppe-mössor.

Foto: Carl Björklund