Go (Way Out) West – Dag 2!

Låt oss konstatera något först; det absolut värsta med att gå festival är inte milslånga öl-köer, överfyllda Bajamajor eller den i det närmaste kokande luften i ett tält med 26-gradig sol utanför. Nope, det är utan tvekan de där krockarna i schemat som gör att man inte kan se alla artister man vill se!

Så ville man uppleva den mäktiga allsången till Pet Shop Boys Go West och Always On My Mind fick man snällt hoppa över vad som sades vara en legendarisk danstimme med Galantis. Att inte ha fått uppleva Peanut Butter Jelly live kommer svida länge! Då var valet lättare att välja bort större delen av Tove Los festivaldebut för grabbarna i Years & Years. Tove har kommit en bra bit sedan hon trevande inledde “Kent-fest” förra året, men hennes pophits vill inte riktigt ta sig över scenkanten och publiken kändes mera artigt med på noterna än drabbade. Något som man absolut inte kan säga om publiken framför Years & Years…

De brittiska killarna verkar ha blivit något av indievärldens One Direction, och från första tonen är skriken i Linné-tältet så gälla att Olly Alexanders röst knappt når igenom i inledande Foundation. Den karismatiska sångaren har publiken i sin hand från första sekund, fuldansar, flirtar och leder allsång, och visst är det befriande att man 2015 kan vara öppet bög och ändå ha hundratals skrikande flickor framme vid scenkanten? När englandsettan King avslutar vill förmodligen hela tältet ligga med den valpige 25-åringen oavsett sexualitet (möjligen med undantag för det härligt nykära flatparet som hånglade sig igenom hela konserten precis framför mig).

Om Olly var fredagens kung, så var Florence Welch ohotat dess drottning. Florence + The Machine har spelat på festivalen både 2009 och 2012, men aldrig någonsin har hon varit i närheten av att vara såhär bra. I andra media har det använts uttryck som “naturkraft” och “väsen”, men sanningen är att Florence jobbar stenhårt på scen och att hon samtidigt råkar vara kvinna. Ingen skulle kalla Bruce Springsteen eller Prince för “skogsväsen” när de springer ut i publikhavet, när de kastar sig på scengolvet, eller när de får tiotusentals människor i ett publikhav att i ena stunden vara knäpptysta, för att i nästa sekund vråla i gemensam allsång. Även Florence Welch ska därför kallas för precis det hon är; en stor artist, ett proffs ut i fingerspetsarna, och någon som genom rutin och hårt arbete byggt en publik och en hitkatalog som trumfar de flesta. Kudos! Det där var en konsert man bär med sig länge.

Något som också måste nämnas var när Little Jinder tog upp kompisarna Zara Larsson och Rebecca & Fiona på scen. Att “plocka med polarna” har rocksnubbar gjort i alla tider, och det är härligt att se fyra så coola tjejer göra samma sak med en sådan självklarhet. Jublet visste inga gränser.

Idag går festivalen in på sin sista dag, med artister som Ellie Goulding, Patti Smith, Lorentz, Tove Styrke och First Aid Kit.

Vi ses i Slottsskogen!