På fredag öppnar Stockholms-versionen av utställningen Elisabeth Ohlson – Retrospektiv på Kulturhuset.
Fram till den 8 november kan du därmed se flera av hennes bildserier och utställningar, inkluderat hela Ecce Homo. Vid pressvisningen konstaterade Minna Strömberg Wallin som tar hand om Elisabeth Ohlsons konstnärliga arv, att detta är den första stora retrospektiv. Under sin levnad och trots flera utställningar på flera orter i landet och en minst sagt omvälvande påverkan på det svenska samhället, främst då den svenska kyrkan, fick hon aldrig erkännande av den ”finare” konstvärlden i huvudstaden.
Men nu efter hennes död, så vansinnigt typiskt, blir hon accepterad till och med av de som förstår sig på konst men som tidigare närmast snörpt när hennes foton benämnts som det. Ett tecken på denna omsvängning är retrospektiven när den förra året först visades på Fabriken Bästekille, Österlen. Och kanske ännu ett tecken är när Auktionsverket i våras sålde den stora Nattvarden, från Ecce Homo, i upplaga 1/3 för 185 000 kronor.
Men det riktigt stora är varken erkännandet av konstvärlden eller försäljningsnivåerna utan hur Elisabeth Ohlsons livsverk omfamnats av homo-, bi- och transpersoner. Det har handlat om hennes många bilder och porträtt i regnbågsmedia som Reporter och QX (flera av dessa bilder finns kul nog finns med på utställningen), det har gällt utställningen Läderbögar som ursprungligen var ett samarbete kring en säkrare sex-broschyr som SLM gav ut. Det har gällt Könskrigare där hon vågade sig på, med kraftfullt resultat, att fotografera andra lesbiska. Och hennes vrede över hur transpersoner behandlats och osynliggjorts i historien har hon hanterat och motverkat genom den stora utställningen ID:trans från 2017.
Elisabeth Ohlsons engagemang för osynliggjorda och utsatta gällde såklart inte exklusivt hbtq-personer. Hon lyfte ofta kvinnor bland annat i samarbeten med tidningen Amelia, fick oss att möta synskadades blickar och porträtterade både människor som levde och lever med hiv och som kämpade med sjukdomen aids. Hon avbildade funktionsvarierade som i klassiska målningar i serien Porträtten som aldrig blev målade (2013) och såklart är hennes bilder av döden, som visades postumt i Storkyrkan (2024), med oerhört varma, finstämda, starka och till och med smärtsamma bilder. Och där hon till slut inkluderade sin egen sista tid och död.
På Kulturhuset har de bilderna placerats längst in i ett helt vitt rum där det råder fotoförbud av hänsyn till de avbildade.
Men visst är det de religiösa bilderna där hon brinner och får till en extra stark udd, grundat i den egna barndomen och uppväxten och ett djupt engagemang som troende men också som tvivlaren. Ecce Homo som väckte en enorm uppmärksamhet i Sverige och internationellt. Utställningen som möttes av religiösa demonstranter, fick Påven att ställa in möte med dåvarande svenska ärkebiskopen KG Hammar men som framför allt gav ord, eller snarare bild, åt den debatt om förhållandet till samkönad kärlek som pågått i Svenska Kyrkan sedan 70-talet.
Lika enkelt och rakt som i hennes barndoms skolplanscher över den bibliska historien placerade hon in lesbiska, bögar och transpersoner i berättelserna.
Inte undra på att konservativt och fundamentalistiskt troende fick tuppjuck.
Än starkare, och än mer vredgade blir bilder och utställningar som kommer därefter. Bilder som ofta formulerades i samarbete med Lars Gårdfeldt; In Hate We Trust (2007, Norrköping) med den heilande pastorn som en kommentar till Åke Green-debatten och den våldsamt vredgade ”Våldtäkten” där kardinaler i röda dräkter står med stånd betraktande en våldtäkt utförd av en man med hakkors-bindel.
När den bilden togs ingrep polisen och när bilder till Jerusalem togs, med två nakna män i en omfamning vid Jaffaporten fick det hållas vakt för att inte förbipasserande skulle stoppa fotograferingen. När den utställningen öppnades på Världskulturmuseet i Göteborg (2010) gjordes påtryckningar från säkerhetspolisen för att stoppa en bild föreställande bedjande muslimska män. I en tid då Lars Vilks Rondellhund skapade enormt rabalder fick Elisabeth Ohlson till slut lyfta ur bilden på de bedjande männen ur utställningen.
I en debattartikel skrev hon om bilden och det möte som hölls med SÄPO, underrättelsetjänst och Världskulturmuseet: ”På inspelningen från samtalet hörs myndigheterna beskylla konsten för att skapa hotfulla situationer – inte dem som hotar konsten. Bilden på männen klassades som ett hot mot rikets säkerhet och fick tas ner. ”
Bilden har sedan visats ett flertal gånger utan problem och på Kulturhuset kan du se den och förundras över att det ens diskuterades.
Erfarenheterna från de fundamentalistiska reaktionerna på Ecce Homo och hur en av landets stora kulturinstitutioner och säkerhetspolisen så lätt backade inför upptänka hot bidrog till att Elisabeth Ohlson blev en engagerad försvarare av Lars Vilks konstnärskap. Ett konstnärskap som ”den fega konsteliten” inte vågade stå upp för.
Och såklart visas bilder från South Africa Via Dolorosa (2004) som gav upprättelse åt aids-sjuka personer under en tid då Sydafrikas styre minst sagt övergav de som drabbats.
Från H.O.M.O en helgonkalender (2002) finns fyra bilder med på Kulturhuset. Det var ytterligare ett samarbete med Gårdfeldt där den katolska kyrkan helgon omtolkats och placerats i ett hbtqi-sammanhang.
”Elisabeth Ohlson var en av Sveriges viktigaste fotografer. Hennes bilder nådde långt utanför konstvärlden och blev en del av det offentliga samtalet”. Det konstaterar Maria Patomella i sin presentation av utställningen som hon varit curator och utställningsansvarig för.
Ni som missade utställningen i Bästekille, här är ännu en chans att få en bild av, en påminnelse, en insikt om det Elisabeth Ohlson skapade och allt det som det gjort för Sverige genom att rikta vreden mot maktens despoter och ge utsatta upprättelse.
Att ”konsteliten” en gång kallade Ohlsons arbete ”kitsch” framstår när vi ser bilderna som så futtigt och svagt. Ett uttryck för såväl nedlåtande syn på fotokonsten som det flagranta homoförakt många svenska konstnärer med en homo-, bi- och transtematik vittnat om.
Konsten hon skapade visade sig förändra, stärka och synliggöra. Det är det som är betydelsefullt.
Missa inte att i taggarna nedan läsa fler artiklar om och se mer bilder från Ohlsons livsverk.
