Men hur mycket kan ett program ändras från en vecka till en annan?
Allt som var fel förra veckan är rätt nu: Oscar Zia och Anis Don Demina kommer in i Melodifestivalen 2021 med mer energi än tretton kärnkraftverk. Denna veckan återfår Melodifestivalen sin livskänsla, humor, charm, och sitt tempo. Och även om publiken inte är där så känns det så (delvis tack vare ökat publikljud).
Borta är den hemska soffgruppen, café-programsfeelingen, och framförallt sorgestämningen. Det är humor, glädje och energi.
Redan efter välkomnandet och första artistpresentationen känner man att killarna kunnat leda hela ”turnén”. Och numret duon gör innan vi får reda på kvällens slutresultat kommer efter kvällens sändning att räknas till mellanakts-klassiker. Oscar hymlar inte direkt med att han är bög, men utan att göra en grej av det. Ljuvligt.
Vilken jäkla drömkombo!
Dessutom är artist-vykorten fantastiska! När Anis och Oscar träffar artisterna i rappt klippta möten i Anis YouTube-studio haglar skratten och man ler med hela ansiktet över att allt känns så enkelt, spontant och bara…flyter. Vi får lära känna artisterna och skratta med dem. Borta är putande poseringar till Christer Björkmans inlästa presentationer.
Christer funkar förresten väldigt bra som ”vuxet” bollplank till killarna och levererar tryggheten som matchas perfekt till den skojfriska duon.
Lägg därtill klippen när Oscar och Anis åker runt och träffar Mello-kändisar som är ett av det härligaste filmade inslag vi sett i Mello-sammanhang. Och så fortsätter Hermans ljuvliga schlagerhistoria.
SÅ här ska ”min” Melodifestival vara!
Dessutom är lördagkvällens Mello-program det mest regnbågiga vi någonsin sett: Christer och Oscar som programledare, Melanie Wehbe som skrivit två låtar (och körar), och två öppet homosexuella artister: Julia Alfrida och Patrik Jean.
Och förutom att både Oscar och Julia har en varsin nagel målad i regnbågsfärgerna är vykortet med Oscar som lite Anton Ewald-förtjust gulligt. Och Julia berättar att hon hittade sig själv då hon kom ut. Och Patriks Jeans nummer är väldigt queer-härligt.
Slutligen, bara en liiiten grej som fortfarande är galet. Det är så ointressant att höra koreografer och ”konstnärliga tävlingsproducenter” stapla klyschor och värdeord om låtarna som går vidare. Denna vecka får vi också höra en hårstylist prata om ett nummer… Alltså, jag har all respekt för dessa yrkeskategorier, men byt dessa kommentarer mot någonting med låtskrivarna som denna vecka inte alls får synas i bild. Det är trots allt en meloditävling och det är deras verk som tävlar.
Men det är en parentes.
Låt oss kolla på vad programmet som sagt handlar om: Låtarna.
Anton Ewald ”New Religion”
QX QX QX
Ronny: Aldrig tidigare har ett utseende haft större påverkan över hur ett bidrag ska gå i Melodifestivalen. För låten är en högst ordinär pop-sak som lyfter en del genom ett snyggt dansnummer. Och jag håller fast vid att det är en klenare Youngblood av 50 Seconds of Summer. Men det är Antons enorma karisma som lyfter New Religion till finalplats-nivå. Det räcker med att killen som de senaste åren försörjt sig som modell drar handen genom håret och tittar rakt in i kameran för att heterosexuellla kvinnor och bögar ska knappra in fem hjärtröster.
QX QX QX QX
Ken: Jag ÄR ju väldigt svag för sådan här Melodifestival-pop med dansande ynglingar som det gick 20 av på dussinet i början av 10-talet. Låten är en fin Mello-fiering av något ur The Weeknds katalog, dansarna är något av det bästa Sverige kan skaka fram på den här scenen och allt som möjligen Anton inte har i rösten tas igen med en enorm stjärnglans (och hjälp på band och i kuliss). Helt klart topp fyra och en stark finalkandidat.
Julia Alfrida ”Rich”
QX QX
Ronny: Det går ju inte att skriva en rad om den här låten utan att nämna Lordes Royals. Så, nu när jag gjort det kan vi prata om annat. Julia Alfrida begår en cool debut på scenen med mångfaldstema på skärmar i bakgrunden och regnbågsmålad tumme, och låten har absolut i Mello att göra. Men jag saknar det där lilla extra. Allt är ”bra”, men det är samtidigt tre lite händelsefattiga minuter i ett forum där tittaren (och jag) kräver nåt mer. En snygg entré av Julia på de stora scenerna, men hon är inte vidare bland de fyra.
QX QX QX
Ken: Det är modigt av Jimmy J & Melanie W att skriva en Lorde-ish låt till grymma Julia Alfrida och samtidigt peta in ordet “royals” så många gånger utan att skämmas. Men, men. När resultatet är en av de bästa P4 Nästa-låtarna vi fått så klagar ju inte jag. Speciellt som jag också älskar Lorde. Jag hittar inga direkta fel här, bra artist, bra låt och snyggt nummer, men magkänslan säger ändå att det kan bli tufft att hamna bland de fem.
Sami & Wahl ”90-talet”
QX QX QX
Ronny: Vilken mördarrefräng den här duon sitter på! Det är ju omöjligt att inte le när den här färgglada duon kör på med sin text full av nittiotalsreferenser som Skilda Världar och Bob Hund, innan den allsångsvänliga refrängen träder fångar ens intresse. I en perfekt värld är detta gjutet i topp4, och jag tilldelar den Årets stora Swingfly-pris! (otippad Mellodebutant som överraskar folket med glädje och värme).
QX QX QX QX
Ken: En låt om nittiotalet som låter som en poplåt från åttiotalet men med två artister som varit stora inom svensk hiphop den här sidan millennieskiftet, kan det verkligen vara något? Om det kan! Det här är en låt som direkt känns som en rejäl hit, som en låt som kommer spelas i åratal på P4. Grabbarna kanske inte tar flest kameror eller sätter sin koreografi bäst av alla, men det känns orimligt att det här skulle kunna komma sämre än till Andra Chansen. Orimligt. Och orättvist.
Frida Green ”The Silence”
QX QX
Ronny: I morse vaknade jag med den här refrängen i skallen. För denna Anna Bergendahl-skrivna balladen växer för varje lyssning, och efter lyssningen i onsdags var jag övertygad om en topp4-plats. Idag är jag inte alls övertygad då numret går i helt fel riktning: Fridas ”prom-dress” i grönt blir för mycket klassisk schlagerballad och resultatet blir för gammalmodigt. En modernare, kaxigare look på sångerskan hade gjort att man hör låten på ett annat sätt och inte bara avfärdar den som, tja…(grön)mossa.
QX QX
Ken: Om Anna Bergendahl de senaste åren lyft genren Mello-countrypop till galna höjder i festivalen, så struntar Frida Green helt i det och plockar tillbaka så många attribut från en Eurovision-uttagning på Malta 2005 att allting känns onödigt omodernt. Den sprudlande, unga, roliga personen som syns i vykortet innan låten, känns dessutom inte alls igen i numret. Precis som det mesta i årets festival så är det här inte på något sätt dåligt eller bör ifrågasättas varför det är här, men det där enorma genombrottet för Frida som jag hade förväntat mig kanske inte kommer komma i år (men tro mig, det kommer). En bra röst är dock alltid en bra röst, så jag räknar inte bort det helt.
Ewa Roos & Eva Rydberg ”Rena Rama Ding Dong”
QX QX
Ronny: Åh, vad härligt med två mogna kvinnor som får vara roliga och charmiga efter alla år med snoppbärande oldies som skojat och haft sig i Mello! Rena Rama Ding Dong är smittande och trallvänlig och de båda veteranerna charmar på till max. Men scennumret är inte i paritet med artisterna och tanterna känns mer som ett mellanaktsnummer än ett tävlingsbidrag. Det kan som att det är för många ord inklämda i texten så det blir lite flåsigt, och duon ser ensamma ut på den enorma scenen i sitt överkoreograferade nummer. Men en härlig Mello-start för äldre damer i kul nummer.
QX QX
Ken: Möjligen inte en låt jag tycker bör komma nära Rotterdam, men det finns så mycket annat med det här jag älskar. Damernas glädje, deras över femtio år gamla vänskaps-kemi som strålar ut ur rutan med Tjernobyl-styrka, koreografin… Jag är så glad att det här är här, att det får plats i Sveriges största musiktävling, men tyvärr tror jag både en ganska svag låt och tunn text i kombination med att de är just kvinnor (och inte Owe Thörnqvist eller Ravaillacz) ligger dem i fatet för en placering i topp fem.
Patrik Jean ”Tears Run Dry”
QX QX QX
Ronny: Den här låten gillade jag redan vid uppspelningen i onsdag och den vemodiga danslåten har vuxit till sig sjukt mycket för mig under veckan. För det är en ”grower” som förtjänar sin uppmärksamhet. Patrik framför den, perfekt stylad i vad jag skulle säga årets snyggaste Mello-outfit så här långt, och med en grym tonsäkerhet. När han omgiven av barbröstade manliga dansare tar de sista tonerna i falsett så njuter den här Mellobögen, så jag petar in ett sista QX bara för det ögonblicket. Den borde gjutet ta en topp4-placering, för allt är Jean-ialt snyggt förpackat!
QX QX QX
Ken: Jag var väldigt skeptisk till den här låten från början, men allt eftersom jag sett fler och fler repetitioner så har Patrik Jean sålt in den till mig mer och mer. Jag tror kanske fortfarande att den är lite för slick och (med ett snällt ord) snygg (med ett inte så snällt ord) händelsefattig för att slåss om en finalplats, men den där fantastiska falsetten mot slutet, i kombo med veckans snyggast exponerade dansarkroppar, borde absolut ha chans på en Andra Chansen-plats.
Dotter ”Little Tot”
QX QX QX QX QX
Ronny: Nu talar vi! Helvete vilken stjärna Dotter vuxit till bara på ett år! Hon tar Melloscenen med sådan sjuk pondus i ett ursnyggt nummer där hon flankeras av maskklädda dansare. Little Tot är också den typen av vinnarlåt vi saknade förra veckan: Ett intressant låtbygge som dels fångar en vid första lyssning tack vare dess många direkta element och snygga hookar, men den är också så pass intrikat i sitt låtbygge att man direkt vill höra mer för att utforska varje liten del av de tre minutrarna. Dessutom kan jag inte dra paralleller till en enda annan låt, vilket är ett plus i min bok: Egenhet är bäst och det är SÅ man kan vinna Eurovision. För den här lilla knodden kommer ha ett monstermomentum när den väl tagit sig till finalen!
QX QX QX QX QX
Ken: Jag var inte ombord på Bulletproof-tåget från början, det sk jag villigt erkänna, men när vi kom till finalen var jag rasande över att den inte vann. Det gör dock att jag varken saknar discokula-gimmicken eller ho-ho-hooken, utan direkt älskar att Dotter kliver upp på scenen med en helt annan artistisk självklarhet och med en låt som på många vis är en ren poplåt, men samtidigt krumbuktig, oförutsägbar och (i detta sammanhanget) inte känns beställd på ett writing camp för att låta som något annat som ligger på Spotify. EN av årets bästa låtar i min bok. Och en självklar finalist (och faktiskt vinnarkandidat) i min bok.
Final: Dotter & Wahl feat. Sami
AC: Patrik Jean & Anton Ewald
Femma: Julia Alfrida
Sexa: Frida Green
Sjua: Ewa & Eva
Uppdaterad 2021-02-15
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
