På lördag står artisten Greczula, med förnamnet Kristofer, på Melodifestivalsscenen i den tredje deltävlingen i Västerås. Han tävlar med låten Believe Me.
– Jag har inte sett mig själv på Melodifestivalen-scenen förut, men förra sommaren väcktes tanken vid liv när låten skrevs. Melodifestivalen är den största produktionen vi har och låten passar väldigt bra på en större, pampig scen. Och det kändes som ett roligt steg i min karriär, en rolig utmaning, berättar han när QX ringer upp.
Hur kom låten till?
– Jag hade varit i Falkenberg över sommaren och kom tillbaka med lite frustration över lite saker. Jag kände att jag verkligen ville skriva om att det är så lätt att skjuta fram saker. Du vet, den klassiska grejen att när jag får pengar så ska jag göra det här, eller när jag hittar kärlek så ska jag göra det här. Låten handlar om att man har makten i sina egna händer.
Skrevs den för Melodifestivalen?
– Jag hade börjat tänka lite på Melodifestivalen, men jag skulle inte säga att låten var skriven och riktad till den. Det var nog snarare när låtens form och struktur började komma på plats där det kändes ”shit, det här kanske är en låt som passar bra?” Den känns perfekt för sammanhanget, även fast det inte är en Melodifestivallåt.
Vad är en ”Melodifestivallåt” för dig?
– Jag tänker att de senaste åren har det känts som att det har varit en viss typ av genre. Den här låten är inte anpassad för att passa in i ett forum, utan egentligen är det bara en låt som jag älskar väldigt mycket. Inspirerad av artister som jag ser upp till. Vilket gör att jag tycker att den inte har ett tydligt fack att stoppas in i. Jag är väldigt glad att den här låten får vara med, för det känns vågat för Melodifestivalen att ha med en sån här typ av låt. Och med det sagt, det är ingenting negativt med att ha en ”Melodifestivallåt”.
Okej, vad har du för någon relation till Melodifestivalen?
– Melodifestivalen var en stor del av min uppväxt. Och nu har min bror tre barn så det tittas ju slaviskt varje helg. Och jag har haft många kompisar och kollegor som har varit med. Melodifestivalen är en svensk institution på något sätt.
Har du någon favorit från de senaste åren?
– Jag tycker det är fantastiskt kul att Cornelia vann, en otrolig låt och otrolig artist. Och Loreen är helt fantastisk. Hon är inspirerande som människa och artist. Men jag gillar även äldre låtar, Abba, Ted Gärdestad…det är några av mina största influenser och idoler.
Har du kollat de här två Melloveckorna som har varit?
– Jag missade faktiskt den första live, men har sett det i efterhand. Jag tycker det är skitbra, med grymma programledare. De gör ett fantastiskt jobb.
Helt plötsligt så började din låt klättra på oddsen och du hamnade väldigt högt upp..?
– Jag vet, men jag har ingen aning om varför… jag har jättedålig koll på spelvärlden. Jag hörde från en kompis som skickade till mig att jag låg högt och efter det fick jag i en intervju en fråga om hur det kändes att vara favorittippad. Och som jag sa i den intervjun: ”ingen rök utan eld”…
Du inspireras av Bowie, Queen, Abba och Prince. Det här är artister som tilltalar HBTQ+publiken, vad är det som lockar dig med dem?
– De är fria artister som uttrycker sig fritt, utan begränsningar. Och flera av dem är väldigt androgyna, både i sitt artisteri och i sin musik. Det finns ingen begränsning för vilka de är som personer, vilka de är som konstnärer och vilka de är som låtskrivare, och det tycker jag är väldigt inspirerande.
Du själv har också alltid kört din egen stil, åt det androgyna hållet?
– Ja. När jag var liten hjälpte mamma mig att köpa kläder, och då kunde vi gå in på JC eller Carlings och köpa tjejgrejer, eller tajta byxor som var utsvängda längst ner. Jag var väldigt fri i det här med att våga uttrycka mig med kläder. Och mamma hjälpte mig att måla nagellack. Jag vågade uttrycka mig väldigt tidigt. Det var vissa tidiga år i skolan som min stil kanske uppfattades som lite annorlunda, och folk frågade vad man hade för sexuell läggning och sådant. Men sen när jag var 15 och började spela i band passade det ganska bra att ha egen stil med kläder och nagellack. Det var först då som jag kände att jag hittade hem. Men jag tänker inte på vad andra tycker och tänker, utan nu har jag på mig det jag själv vill ha och trivs i.
Vad är din största inspirationskälla, rent stilmässigt?
– Prince. Och Lady Gaga. Hon har också varit väldigt vågad och fri. Det känns som att hennes val av kreationer har ett större syfte. Att det inte bara har varit att det ska vara dyra märkeskläder och att det ska se snyggt ut på henne, utan att det faktiskt finns en tanke som väcker frågor och tankar.
Är du lika fri i din sexualitet som du är i din stil?
– Jag skulle väl säga att jag inte vill begränsa mig i någonting i livet. Jag vill vara den jag är i stunden och den jag är idag. Jag är så fri som jag kan vara.
Du har sökt till Idol, om jag förstod det rätt, 2008?
– Ja, jag blev någon slags första reserv till finalerna. Robin Bengtsson och Anna Bergendahl var med det året. Och Johan Palm gick vidare. Det var lite som att det stod mellan oss två.
Ditt namn, jag hört så otroligt många uttal?
– Ja, det uttalas Gre-sulla.
Varför fimpade du förnamnet Kristofer?
– Greczula känns mer hedrande för min farfar som kom till Sverige från Ungern. Att hylla resan som han påbörjade och allt som han stod för. Och Kristofer tycker jag är så förknippat med en pojke och sådär.
När du säger så, känner du att du även identitetsmässigt rör dig mellan manligt och kvinnligt?
– Jag skulle vilja säga lite samma sak där som kring sexualitet: Att jag vill att det ska vara ganska så fritt. Jag tänker att man inte måste sätta etikett på allting. Och Kristofer är ju väldigt sådär… jag tror alla människor på jorden ser en kille när man hör ”Kristofer”. Och jag gillar tanken av att jag är friare än så.
Vad föredrar du för pronomen?
– Jag tycker väl att könsroller är jävligt daterade. Så jag tycker väl att vi ska röra oss mot någon slags friare. Men jag känner mig som en man idag.
Vad har inspirerat dig till framträdandet på lördag?
– Både Lady Gaga och Prince, men på mitt sätt. Jag hade med lite referenser till första mötet med SVT och trodde väl inte riktigt att det skulle gå igenom. Men jag lyckades få med flera av de sakerna. Det är ett jäkligt coolt pampigt nummer och det känns verkligen som Greczula. Samtidigt som det händer mycket är det också ett straight forward rocknummer med moderna inslag som ledskärmar.
Avslutningsvis, förra året så vanns ju Eurovision av en icke-binär artist. Vad tror du att det betyder för utvecklingen framåt just när det gäller just etiketter?
– Att det bara är bra att det uppmärksammas. Du ställer ju frågan vilket gör att jag tror att det är väldigt mycket viktigare än vad man tänker på. Ju mer medvetenhet, information och kunskap, desto bättre. Så för min del så tycker jag bara att det känns som en vinst.
Vad tyckte du om The Code med Nemo?
– Skitbra. Det var ett otroligt coolt nummer. Den här plattan hen stod på var ju genial. Ganska enkelt, men inget enkelt nummer. Det var väldigt inspirerande, både musikmässigt och visuellt.
