– Sverige ska vara ett land där alla har frihet att forma sina liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet, säger jämställdhetsminister Nina Larsson (L), till QX.

Men i praktiken ser verkligheten annorlunda ut. Vår kartläggning över Sveriges kommuner visar att tillgången till hbtqi-verksamhet och mötesplatser för unga varierar kraftigt över landet. I vissa delar av landet finns ett aktivt och kunskapsbaserat arbete, medan det i andra knappt existerar. Det är en ojämlikhet som inte går att bortförklara.

När Nina Larsson läste rapporten från Forum för levande historia, bekräftades den negativa utveckling: hot och hat mot hbtqi-personer ökar, samtidigt som stödet på lokal nivå brister. Sammantaget framträder en bild av ett samhälle där utsattheten växer, men där skyddsnäten inte utvecklas i samma takt.

– Det här är en oroväckande utveckling som vi måste ta på största allvar, säger hon.

Att det skiljer sig mellan kommuner är inget nytt, vilket är något som både kommunerna själva flaggat för samt som Elias Fjellander, RFSL Ungdom, också uttryckt. Men när det gäller grundläggande rättigheter blir konsekvenserna särskilt allvarliga menar Nina Larsson. Var du bor kan idag avgöra om du har tillgång till trygga mötesplatser, kompetent stöd eller ens blir bemött med förståelse i kontakten med kommunen. Det innebär i praktiken att rättigheter och livsvillkor blir beroende av geografi. Samtidigt är ansvaret tydligt. Kommunerna har som uppdrag att säkerställa invånarnas rättigheter, och unga HBTQI-personers livsvillkor är en del av detta.

– Kommunerna har en helt central roll. Det här handlar om demokrati och mänskliga rättigheter, säger Larsson.

Relationen mellan stat och kommun är avgörande för hur arbetet faktiskt ser ut i praktiken. Staten går in och sätter ramar, tillhandahåller resurser och tar fram kunskapsunderlag. Men det är i kommunerna som besluten ska omsättas till verksamhet. En återkommande beskrivning som många kommuner uttryckte var att om de fanns en verksamhet eller mötesplats, var de tack vare så kallade eldsjälar. Personer inom kommunen som driver frågorna framåt och går från ord till handling. Problemet som uppstår är när personen i fråga slutar eller byter tjänst. Utan en bra grund från börjar riskerar den verksamhet som finns att försvinna.

– Eldsjälar är viktiga, men vi kan inte bygga ett system som står och faller med individer. Det måste vara integrerat och systematiskt, säger Nina Larsson.

Ekonomi som bortförklaring

Ett av de vanligaste argumentet från kommuner som inte prioriterar området är brist på resurser och begränsad budget. Det är argument som får stark kritik. Det finns idag ett omfattande stöd från staten i form av kunskapsunderlag och riktade bidrag menar Larsson.

– Det är ett väldigt lätt sätt att bortförklara sig. Men det här är en fråga om mänskliga rättigheter och då måste man prioritera det i sin budget.

Samtidigt är Nina Larsson tydlig med att betona att det betyder inte att alla kommuner har samma förutsättningar. Hon menar att det inte är ovanligt att  mindre kommuner och kommuner med färre invånare har svårare att bedriva hbtqi-verksamhet för unga, i jämförelse med större städer. För i praktiken handlar det i stor utsträckning om hur frågan prioriteras, vilket måste ändras.

Precis som Elias Fjellander lyfter fram menar även Nina Larsson att bristen på mötesplatser och verksamheter för unga får tydliga konsekvenser. För barn och unga som växer upp i en kommun utan trygga sammanhang eller riktat stöd kan ensamheten och utsattheten förstärkas. I många fall faller ansvaret då tillbaka på individen själv. Unga förväntas orka anmäla, säga ifrån och driva förändring lokalt, trots att de befinner sig i en utsatt situation.

– Jag har stor respekt för att det här är tufft. Många unga tar ett tungt ansvar själva, inte minst när det gäller att hantera hot och hat, säger Larsson.

Hon uppmanar unga att fortsätta ställa krav lokalt, på politiker och tjänstemän och att anmäla brott och trakasserier. Men att ansvaret inte ska ligga på individen.

Flera kommuner och organisationer, däribland RFSL Ungdom, lyfter behovet av ökad samverkan mellan kommuner. Genom att dela resurser, kunskap och erfarenheter kan även mindre kommuner skapa bättre förutsättningar. Här har Sveriges Kommuner och Regioner en viktig roll i att underlätta och driva på samarbeten. Samtidigt finns det också ett tydligt egenintresse för kommunerna. Att erbjuda en inkluderande och trygg miljö gör det mer attraktivt att bo, arbeta och stanna kvar. Men precis som vår kartläggning visar är det långt ifrån en självklarhet i hela landet idag.

Vad kan då kommunerna göra konkret, utan att vänta på nya reformer?

Enligt Larsson finns flera omedelbara steg: Kontakta Jämställdhetsmyndigheten för stöd och vägledning liksom att samverka med grannkommuner eller via länsstyrelsen. Hon tipsar om att söka statsbidrag för verksamhet och mötesplatser och att on menar att frågan kan prioriteras i den egna budgeten.

– Det krävs att varje kommun tar sitt ansvar och det ansvaret kan inte skjutas på framtiden, avslutar Nina Larsson.