Inget tydligt fokus under en kväll som skulle kunna ha ALLT!

Eftersom jag aldrig varit på Pride har jag noll relation till fredagen i Pride Park, som av samtliga jag pratat med inför Pride, har sagt att den ofta brukar vara lite sömnig. Det är oklart om den gäspande inställningen beror på att fredagen har hits- och nostalgikväll eller om besökarna vill spara på energin till lördagens Prideparad och stora fester.

Innan jag går vidare om kvällen vill jag börja med att lyfta frågan som ekat i mitt huvud hela kvällen:
”Men vänta skulle inte detta vara en hits- och nostalgikväll?”
Stundvis är det exakt det, med Lill Lindfors, CRASH Britneymedley, The Choir by ABBA The Museum, Miio och Village Pople. Men resten av inspelen får mig och publiken att ryckas ut ur nostalgi bubblan. Jag vill inte höra SYLVAS nya singel eller Jasmine Kara köra något jag kanske hört en gång. Låt mig poängtera att jag INTE kritiserar deras musik eller deras uppträdanden. Gunn Lundemo är en grym DJ och kan sin sak, men måste det vara just ikväll? Måste de akterna få ta utrymme just ikväll? Nej det behöver de inte.

Konferencierer för kvällen var superdupermegahunken Kenny Solomons och Alcazar-föredettingen Tess Merkel. Bitvis roliga och de är bekväma på scenen och Kenny hade faktiskt en dansshow i bara kalsonger, som han lyckades rädda upp trots ljudproblem, jag menar, det går jättebra att bara titta på den kroppen i tystnad också. Men varför var de tvungna att säga att de älskar varandra så himla himla mycket, att de är bästa vänner, att Tess är perfekt för Kenny, att Kenny är perfekt för Tess. Vi förstod grejen i inledningstalet. Ett tajtare manus hade uppskattats.

Akt 1

Först entrade soulsångaren Kristin Amparo tillsammans med bandet Combo de la Musica och ledde in publiken i ett skönt gång. Inga ”hits” dock, men lite härlig jazz och soul. Vilken röst!

Mer hits och nostalgi blev det dock när The Choir by ABBA The Museum levererade låt efter låt som fick publiken att dansa och sjunga med. Bäst var When I Kissed The Teacher! Det enda jag önskade var lite matchande scenkläder! Med tanke på ABBAs klädskatt hade det varit jätteroligt att se något mer glammigt än vita t-shirts med tryck på. Men man kan inte få allt!

En av första aktens höjdpunkt var när showgruppen CRASH kom och körde sin sprillans nya Britneycover-show. Klockren taktik att ta Britneys STÖRSTA hits, göra en show av dem och ta med konceptet till Pride Park. Direkt från start, med Crazy till mashup-avslutet märkte man hur stämningen ändrades och publiken taggade till. Det dansades, applåderades och sjöngs med. CRASH vet hur de ska få våra hbtq-hjärtan att smälta. Enda negativa var att de bara körde i 10 minuter?! Vad var det om. Give me more!

Gruppen Miio var inbjudna kvällen till ära och spelade sina klassiker När Vi Två Blir En, Fantasi och annat härligt. Alltså det funkar och det är nostalgi, men det kittlade inte till i brallan direkt, varken hos mig eller publiken tyvärr.

Lill Lindfors är ju nostalgi och hits i ren bemärkelse. Det är en fröjd när hon vassar runt på scenen och skapar magi mellan publik och scen. Detta är exakt vad akt 1 behövde och trots det lugna tempot är det absolut höjdpunkten.

Akt 2

Efter CRASH andra show, som taggade igång publiken rejält med ett härligt Kylie Minogue intro var det Drag- och burlesqueshow. Återigen bubblar frågan upp i mitt huvud ”Men är detta verkligen NOSTALGI?” Nej det är det inte. Men satan vad bra det var ändå. Alltså Admira Thunderpussy in my heart. Alltid så satans pricksäker och rolig.
Jag kunde inte stänga munnen under hennes If I Were A Boy. Satan vad bra det var. Satan vad publiken älskade det. Satan vad jag älskar Admira Thunderpussy!

Qarl Qunts framträdande bör också nämnas! Älskar att Dragkings får utrymme på dragscenen och uppträdandet var roligt, nytt och när Qarl drar upp sin ”penis” i slutet är guld värt!

Sen kommer vi till andra aktens ”vad är det som händer” moment. Gunn Lundemo tillsammans med Jasmina Kara och SYLVA som speciell gäst. Därefter körde Rob’n’Raz och Tess Merkel sin egna show som jag aldrig förstod syftet med tyvärr. Återigen, jag lägger ingen skugga över artisterna, men varför just ikväll?

Det alla väntade på hände till slut. Nostalgins nostalgi Village People kom och gjorde det som alla förväntade sig. De började med några taffliga halvkända låtar som inte många känner till för att sedan riva av Macho Man, San Francisco, Go West och YMCA. Förlåt mig men hur trött är Victor Willis, den enda originalmedlemmen som är kvar, egentligen? Provocerande oengagerad och noll känsla. Han vankade runt och såg väl pengarna trilla in, vad vet jag?
Showen och jobbet bars upp av kopiorna, utan tvekan. Flest jubel fick bikern när han slängde av sig skinnvästen! Det säger en del om framträdandet.
Herregud.
Känslan och stämningen som infann sig när de och Lill Lindfors uppträdde är så det ska vara hela kvällen. Inte några få inslag av hits och nostalgi, utan genomgående.

Fredagen var inte dålig. Inte rakt igenom iallafall även om några saker kan ifrågasättas. Typ allt teknikstrul, vad var det om? Jag tror att fredagen har så satans mycket mer potential än att vara en tråkig mellandag som folk snackar ner innan. Tänk om man hade fått sig en riktig käftsmäll av nostalgi och hits idag. Då hade jag på riktigt varit redo för Prideparaden imorgon, istället för att se fredagen som ”en dag då jag kan gå hem tidigt för då orkar jag på lördag”.
Pride Parks fredag behöver sin återkomst och det är snart och jag är helt övertygad om att besökare och arrangörer vill och kan. Det krävs bara ett lite tydligare fokus.