Skål ta mig fan – och i morgon kavlar vi upp ärmarna

Visst är det helt galet att vi för bara 40 års sedan, i alla fall rent formellt, betraktades som sjuka i det här landet. Klassade enligt Världshälsoorganisationens, WHO, listning av mentala sjukdomar fanns homosexualitet som kod 302,0.

Eller som homosexualitet kategoriserades under: ”Neuroser, patologisk personlighet och andra mentala, icke-psykotiska rubbningar.” Undergrupp ”Sexuella anomalier”.
Förutom homosexualitet listades även fetischism, pedofili och transvestism.

När homosexualitet avkriminaliserades 1944 var ett vanligt argument att homo-bisexuella var ena stackare som det var synd om och därför inte borde sättas i finkan. Så bilden av homo-bisexuella som sjuka var på ett sätt en framgång, då strax efter kriget. Men med tiden och framväxandet av Gay Liberation, blev bilden av den olycklige och perverterade homofilen allt mer omodern. För de flesta.

RFSL hade många år innan legat på för att få klassificeringen borttagen. Men trots möten hos lagom ointresserade tjänstemän så hände inget. Sjuka var vi fortsatt, hur mycket RFSL än argumenterade om det absurda.

Så kom den första Frigörelseveckan, efter att sedan 1977 haft Befrielsedagar med demonstration och fest, var tiden mogen för fler dagar av möten, kultur och protest. På RFSL satt bland andra en av våra främsta homokämpar, Stig-Åke Petersson, och planerade för djärvare tag.

Dels med humor; homo- och bisexuella uppmanades att sjukskriva sig och ange just homosexualitet som grund. Minst en gjorde det, Ann-Maria, och hon fick dessutom ut sjukpengar av Försäkringskassan i Jönköping! Så otroligt korkat myndigheters korrekthet kan te sig.

Och så då en mer handgriplig protest! Ockupation! Minns jag rätt var det ganska tidigt på dagen som ett gäng aktivister samlades utanför Socialstyrelsens lokaler som då låg på Linnégatan. Lite fnittrigt spända, men bestämda, gick hela högen så in i trapphuset och satte sig ner. Fyllde hela trappen och började skandera, blåsa i visselpipor och sjunga dåtidens kampsånger om hur bögar och lesbiska tillsammans skulle förändra världen!

Barbro Westerholm, som var nytillträdd generaldirektör, kom ner i trappen och tog med sig ockupations-ledarna upp i huset för samtal.

Snip, snap, snut så var det som RFSL om och om igen hade uppvaktat om, på bara två månader, äntligen fixat.

Hur kände ni, brukar det frågas nu 40 år senare.
Jag minns att vi blev glatt förvånade över att vår aktion gett så snabbt resultat och jag vet att det gav oss råg i ryggen. Även om ockupationer inte blev den främsta metoden för att påverka och även om media var så är lagom ointresserade just då, så gav det absolut vind i seglen.

Ett direkt resultat blev att homosexuella inte längre automatiskt fick frisedel i det militära. Ett annat att frågan kom upp på den politiska dagordningen och en statlig utredning om homosexuellas situation tillsattes.
Med just Stig-Åke Petersson som sekreterare och bland andra Eva Bohlin, kämpe från Lesbisk Front, som ledamot för VPK (dagens Vänsterpartiet), började faktiskt frågor om sambo och äktenskap och diskrimineringsskydd att diskuteras. Homosexualitet gick från att ha varit en fråga om vad en gör i sängen (som om staten ens skall ha med det att göra) till att handla om lika rättigheter och samlevnadens villkor.

Sedan 70-talet har resan varit ganska spikrätt framåt. Med AIDS kom ett såklart ett allvarligt bakslag, inte minst på det personliga planet med ett nästan krigsliknande tillstånd där unga män dog på ohyggligt smärtsamma sätt och skuld, skam och inte minst rädsla präglade gayvärlden. Men samtidigt blev det en tid då vi genom öppenhet och ett enormt engagemang ändå lyckades nå viktiga politiska framgångar både på i det privata livet och när det handlar om samhällsattityder.

Även om de som fortsatt vill beskriva oss som perverterade sexgalningar kämpat hårt för att sprida den bilden och delvis haft framgångar med förbudslagar och skambeläggning av hiv-bärare, så fick vi med våra gaymedia, våra organisationer och de många enskilda som vägrade vara tysta, ett enormt genomslag för den tidigare helt otänkbara tanken att homo- och bisexuella är lika ”normala” som heterosexuella.

Jo, det tog lite tid på den politiska fronten. Socialdemokrater och Moderater, Centerpartister och inte minst Kristdemokrater var njugga, misstänksamma och direkta motståndare till idén om homo-bi-heterosexualitet som likställa uttryck för relationer och samlevnad.
Och visst har vi fysiskt hotats och baktalats genom åren av medlemmar i och ledare för Sverigedemokrater et compagnie, men steg efter steg har insikten att kärlek är kärlek och lust är lust, oavsett partners kön befästs.
Vi har nått långt, till och med transvestism, BDSM och fetischism har strukits ur sjukdomsklassificeringen och samkönad kärlek behandlas ur samhällets synpunkt på samma sätt som olikakönad. Och även om det finns kvar att göra när det handlar om transpersoner så har de senaste åren inneburit en enorm förändring av möjligheter, rättigheter och respekt.

Så när sjukdomsklassifikationens avskaffande i helgen nu firas av bland annat RFSL-Rådgivningen i Malmö skall skumpan med rätta flöda! Det var en helt avgörande förändring som kom till genom vårt engagemang och en klok ämbetsperson.

Men när bubblet så slunkit ner är det dags att kavla upp ärmarna igen och förstå att var och ens egna insats är det som avgör.

Alla de lokala Pridefestivalerna kan fortsätta om du engagerar dig och erbjuder sitt stöd. Våra organisationer behöver fler medlemmar och HBTQ-media kan bara överleva om du bidrar, och det kräver en vilja att betala för det arbete som utförs och blir mer än enbart gillande markeringar på sociala medier.

För även om vi kommit långt är det bara 10 år sedan som samhället gav klartecken till att även kvinnor som älskar kvinnor och män som älskar män kan ingå äktenskap. Innan dess var det förbjudet! Det är inte lång tid sedan och de politiska krafter och idéer som var övertygande om att vi som annorlunda än majoriteten skall diskrimineras och våra relationer och familjer ses som mindre betydelsefulla var i majoritet. På 10 år har inte ränderna gått ur. Politik och attityder svänger nu skrämmande och naivt enkelt.

I Polen, i Ryssland och Brasilien, för att bara räkna upp några länder där vi på allvar hotas, styr de som har som mål att försvåra våra liv. Med stöd av majoriteten.  Dödsstraff och skärpt kriminalisering lyfts i allt fler delar av världen där ”religiösa” länder ser kärlek och olikheter som ett hot.

Så ur djupet av mitt hjärta: Skål ta mig fan! Fira i helgen, men sedan kavlar vi upp armarna för nya strider för ett öppet demokratiskt samhälle som omfamnar mångfald och gläds åt våra olikheter.