På QX:s gaygala 2006 hann hon bara ta ett steg in på scen innan ett fullsatt Cirkus samfällt reste sig och välkomnade henne med en lång applåd.
Senare den kvällen sa hon att hon slutat ge intervjuer men om jag skulle göra den för QX så skulle hon ställa upp. Någon fotade oss tillsammans och bilden sitter kvar på min vägg. Jag kommer aldrig ta ner den och alltid ångra att jag inte gjorde den där intervjun. När filmen om hennes liv nu premiärvisas vill applåden aldrig ta slut. Berättelsen tar en med på en känslomässig bergochdalbana där omöjliga kärleksrelationer blandas med piller, kroppshets, kvinnohat och om hur det är att förlöjligas och ändå gång efter gång resa sig och fortsätta gå emot strömmen. Givetvis var Lena Nyman en ikon i vår värld.
När hon nyss fyllda 21 hånades offentligt för sin medverkan i ”Nyfikenfilmerna” var kritiken inte riktad mot yrkesinsatsen utan mot hennes kropp. Hon var för fet. Hade en ”själlös”, ”ointelligent kropp” och det var synd om Börje Ahlstedt som inte fick en mer normvacker flicka att spela emot. Lena fick aldrig någon ursäkt från gubbarna som hånade henne och förödmjukelsen satt kvar som en tagg resten av livet. Likheterna är slående. Det gör något med en människa att ideligen bespottas. För under samma tid som ”Jag är nyfiken gul” gjorde Sverige vida känt som världens mest sexliberala land fick personer under arton år och av samma kön inte ha sex med varandra. I min biologibok stod det att sådana främst återfanns i fängelser och bland pedofiler. Homosexuella var stämplade med siffran 302 som avslöjade att vi led av en mental rubbning. När jag sökte identifikation bland böckerna på biblioteket fanns de på hyllan för sjukdomar. Det var så jag fick min första kärlek definierad. Psykiatrin försökte bota oss med elstötar och kyrkan med själavård. När det inte lyckades uppmanades vi att leva i celibat samtidigt som frikyrkopastorer jämförde oss med nazister, ogräs och cancersvulster. Staten och kyrkan gick hand i hand och nekade oss giftermål. När bögar började dö i sviterna av aids infördes den kontraproduktiva ”Bastuklubbslagen” samtidigt som hivsmittade riskerade att utan juridisk prövning interneras på obestämd framtid. De döda virades in i svarta plastsäckar. Killar som just förlorat sin pojkvän kunde i samma slag bli bostadslösa. Vi inbegreps inte i sambolagstiftningen. Precis som vi heller inte hade rätt till assisterad befruktning, fertilitetsbehandling eller fick prövas som adoptivföräldrar. Vi omfattades inte ens av hetslagstiftningen. Vi saknade rättigheter som var fullständigt självklara för heterosexuella.
När några hundra tågade i Stockholm mot all denna orättvisa möttes vi inte av applåder utan avsky. Under ett års tid har jag ägnat all tid åt att skriva berättelsen om de fem kvinnor som i Stockholm, bara månader innan homosexualitet avkriminaliserades, dömdes till straffarbete. Det har varit omskakande att i researchen läsa och höra hur Eva, Margit, Gunvor, Anna-Lisa och Sonja fick sina liv förstörda av svenskt rättssystem. Före dem tusen och åter tusentals homosexuella som fängslats, hängts ut i pressen eller avrättats. Och efter dem tusen och åter tusen som fått sparken, friställts från värnplikt, nekats arbeta med barn, kastats ut från hyreslägenheter, hotats, hatats, svartmålats av folkvalda, misshandlats, mördats eller själva inte sett någon annan utväg än att ta sitt liv. Under oändligt lång tid var det ingen som brydde sig och de som hade makten att förändra denna djupa orättvisa lyfte inte ett finger för att ens försöka skydda oss. Snarare tvärtom. Staten legitimerade att hundratusentals människoliv blev ödelagda.
Lena Nyman fick bestående men av misogynin. Jag och många med mig har fått bestående men av homofobin. Det gör något med en människa att leva med vetskapen om att man inte har samma värde som andra, ideligen bespottas och därutöver sakna rättigheter.
Transsexuella fick, inte en dag för tidigt, till sist skadestånd för att de förvägrats spara sina könsceller och tvångssteriliserats och med ersättningen ett slags erkännande.
I början av november avgår statsminister Stefan Löfven. Det vore en snygg och klädsam sorti om han från statens sida ger dem som inte längre är här en postum upprättelse genom att be homosexuella som ännu lever om ursäkt. Det är väl ändå det minsta vi kan begära?