MOTSATSEN TILL KÄRLEK ÄR LIKGILTIGHET




MOTSATSEN TILL KÄRLEK ÄR LIKGILTIGHET




Sextionio är ett oerhört antal. Lägger man dessutom till familj, släkt och vänner blir antalet ofattbart.
 Inte sen Andra världskriget har Norge upplevt en dag som denna. Sextiotvå av de dödade var ungdomar under tjugofem år. Just hade de påbörjat sina liv. Så få av de dagar som så rättmätigt var deras fick de chansen att uppleva. Unga, engagerade och politiskt aktiva. Ungdomar som i demokratins namn tappert förespråkade en bättre värld. Och allt detta raserat av denna Någon, så starkt påverkad av högerextremismens orättvisa ideologi.



En varm och ljusblå augustidag, inte alls långt från Utøya och bara några veckor efter tragedin, började en skimrande parad av tusentals människor att vandra genom Stockholm. Från Ringvägen vid Zinkensdamms IP, längs Hornsgatan, över Slussen, utmed Skeppsbron och Strömbron, förbi Kungsgatan samt Sveavägen för att slutligen stanna vid Sergels Torg och Kungsträdgården.


I paraden vandrade män, kvinnor, barn, gamla, unga, rika, fattiga, glada, segregerade, invandrade, nakna, Babsan, bostadsrättsägare, advokater, rullstolsburna, Batman med sin Robin, soldater, fredsaktivister, rörmokare, utförsäkrade, utklädda, stolta föräldrar, arga, Amnestyengagerade, Filippa utan sin Fredrik, fildelare, sjuka, nyförälskade, poeter, arbetslösa och dansande knäppskallar. Alla vandrade de tillsammans och sida vid sida – för kärlekens skull.


Jag valde att gå tillsammans med Socialdemokraterna. Ett val som kändes alldeles rätt. Kanske mer rätt då än någonsin annars. I våra händer höll vi röda rosor och runtomkring viftades det med danska flaggor. Vi mindes, vi sörjde och vi hedrade i en paradsektion längre än de flesta. Denna dag marscherade vi inte bara för vilka vi är. Vi marscherade också för dem som aldrig fick vara. Det är så oändligt många som trängs in i hörn och aldrig ges frihet.

I en tid som denna, där Jimmie Åkesson med 9 procent i ryggen till tonerna av Bellman fröjdefullt vurmar för ”folkhemmet” och kallar oss som deltar i Prideparaden för ”smaklösa figurer”, blir jag i sanning rädd. I dag kan inte ens en vacker, ytterst begåvad och tillika engagerad kvinna ställa upp i världens största musiktävling utan att ryska män i protest rakar av sig skägget. Ondskan tar över och växer sig starkare för varje andetag det tar.

Till en liten tröst brukar jag tänka på det gamla uttrycket ”motsatsen till kärlek är inte hat, motsatsen till kärlek är likgiltighet”. Detta till synes oansenliga uttryck är lika sant som tidsenligt. Det är därför utomordentligt betydelsefullt att vi på ett medmänskigt och personligt vis engagerar oss, kommer ut, skanderar och står upp för allt det som är fint och gott. Att vi inte tiger ihjäl utan älskar ihjäl. Precis som ungdomarna på Utøya gjorde. Precis som oss tusentals i paraden gjorde. Den enorma kärlek dessa två exempel utstrålar skingrar åtminstone en del av det mörker som i detta nu omger allas vår värld.

Med värme bekämpas kyla.
 Varje grad gör skillnad.