Förlåt eventuell upprepning men hur fixerad kan en gammal flata vara vid heteron? Svar: perverst intresserad. Redan vid avsnitt ett av svenska Love is blind insåg jag misstaget. Jag var fast. Hur ska man sen kunna stänga av när en nygift deltagare försöker få frun att inse att plockgodis och läsk är inkörsport till tyngre missbruk? Det var inte bara jag, hela landet drabbades av irritationsklåda.
”Hur hinner du?” undrar en över mingelbordet på festen. Hinner? Jag gör ju inget annat. Låter som ett skämt. Det är det inte. Jag måste trappa ner, för detta om något är ett missbruk. Eller grav eskapism, som man säger nuförtiden.
”Är det inte tråkigt att det nästan aldrig är flator i de där programmen?” fortsatte hon på festen apropå dejtingprogrammen. Tråkigt? Jag är lättad. Det är så mycket skönare att frossa i andras kommunikationsproblem och relationsdefekter. Medge; ni var omåttligt störda på bögen i förra säsongens Gift vid första ögonkastet?!
Men så plötsligt händer det. Ett helt stim av kärlekskranka lipstick lesbians, golden retrivers och babydykes dyker plötsligt upp i tablån. Jag stålsätter mig. För det vore väl rent av tjänstefel att inte se vårens hetaste flatsåpa. En handfull skottar och irländare tillsammans med Englands hetaste queersinglar har vaskats fram och upplägget i ”I kissed a girl” är lika utomordentligt enfaldigt som i nästan alla dejtingserier. Två personer som aldrig setts paras ihop och möts första gången vid en pool (!) där de innan de ens hälsat förväntas djupdyka i varandras svalg.
Tanken är förstås befängd och ändå tänker jag den: snälla skäm inte ut vårt skrå nu. Och samtidigt: det hejdlösa hånglandet fascinerar. Majoriteten av deltagarna är dessutom britter som ju anses vara så puritanska. Kan heller inte släppa tanken på att föräldrarna kommer att se detta. Påminner om att England förbjöd ”främjande” av homosexualitet fram till 2003 och i Skottland och på Nordirland var vi kriminella ända fram till åttiotalet.
I slutet av varje avsnitt röstas den ut som inte hunnit klicka med någon. Resten har naturligtvis redan hunnit förälska sig. Det må finnas visst fog för skämtet om att en flata vid andra dejten tar med sig en flyttbil men de här charaderna kan ingen med all vilja i världen tro på. De krystade och uppenbart fejkade relationerna blir paradoxalt nog en del av underhållningen, men så händer något oväntat i det bedrägliga hånglandet. Runt solstolarna påbörjas en diskussion om identitet och förhållandet till ordet lesbisk och efter en kort stunds kommer historierna. Och tårarna. Allt kladdande och notoriska nojsande till trots, den internaliserade lesbofobin behåller uppenbarligen greppet om oss, generation efter generation. Det tar aldrig slut. I slutet av scenen utdelas kramar och tårar torkas när de bestämmer sig för att reclaima ordet lesbisk. ”Vi borde ställa oss upp och skrika ut det” som en av dem säger.
Jag ska inte berätta vad som händer i sista avsnittet men vad jag kan avslöja är att mina fördomar om att brittiska föräldrar inte skulle tåla att se sina döttrar i armarna på en tjej kom helt på skam. När familjerna gör entré, då är det jag som inte kan hålla tillbaka tårarna.
Det är lätt att tro att allt just nu snurrar runt de mäktigaste och farligaste männen i världen. Det gör det inte. Annat pågår alltid och hela tiden. Som flirt, passion, kärlek. Den bästa eskapismen av dem alla, oavsett om den är på riktigt eller i en teve.
