I dagarna har Rädda Barnens Ungdomsförbund (RBUF) släppt en ny rapport om situationen för barn som identifierar sig som hbtqi i Sverige. I Inte för ung för att vara mig själv lyfts barns egna berättelser om otrygghet, brist på inflytande och en vardag där deras identitet ifrågasätts. Samma slutsats dras även inom RFSL och RFSL Ungdom att utvecklingen inte går åt rätt håll.

– Det finns mycket som pekar på att det går åt fel håll. Bland annat så berättar barnen vi mött att det har blivit sämre med tiden, säger Luna Hedin, projektledare på RBUF.

Rapporten bygger på samtal med barn mellan 10 och 17 år som själva identifierar sig som hbtqi. Genom så kallas medskapandegrupper har barnen fått formulera både problem och lösningar utifrån sina egna erfarenheter.

Ett återkommande tema är känslan av att inte tas på allvar. Många vittar om att deras identitet avfärdas som en ”fas” och att vuxna, både i skolan och i hemmet, saknar förståelse. Om känslan att känna sig förminskad och inte ha makt över sig själv och sin egna kropp.

Konsekvenserna blir långgående. Barn beskriver hur de inte vågar berätta om kräkningar eller otrygghet, särskilt när det handlar om deras hbtqi-identitet. Det skapar, enligt rapporten, en ond cirkel där brist på tillit till vuxenvärlden gör att utsatthet fortsätter utan stöd.

En central fråga i rapporten är behovet av trygga mötesplatser. Här bekräftar Luna Hedin det som också framkommer i barnens berättelser:

– Mötesplatser är något barnen själva lyfter som väldigt viktigt. Många känner sig otrygga i skolan eller andra miljöer, och då blir det avgörande att ha en extern plats där man kan vara sig själv, säger hon.

Problemet är att en sådana platser ofta är få och begränsade. Många har endast öppet en gång i veckan och allt för ofta ännu mer sällan. Det är även något som QX kartläggning kan bekräfta. Den visar att endast cirka 30 procent av landets 290 kommuner har hbtqi-verksamhet eller mötesplats för unga.

– För vissa är det den enda platsen där de kan vara fria och träffa andra som förstår dem, säger Hedin.

Rapporten pekar också på en tydlig geografisk ojämlikhet. Tillgången till mötesplatser varierar kraftigt beroende på var i landet man bor.

– Vi har träffat barn som åkt i två timmar för att ta sig till en mötesplats. Det säger ganska mycket om bristen på tillgänglighet, säger Luna Hedin.

På mindre orter är situationen ofta ännu mer utmanande. Där är det inte ovanligt att mötesplatser startats på initiativ av unga själva, snarare än av kommuner eller myndigheter.

– Det är jättefint att vuxna lyssnar när barn och unga tar initiativ, men det borde inte behöva vara så. Det ska inte hänga på barnen själva att skapa trygghet, säger hon.

”Man tas inte på allvar”

En annan central del av rapporten handlar om åldersmakt. Hur barn systematiskt får mindre inflytande över sina egna liv. Barn och unga i studien beskriver hur de inte tas på allvar, särskilt i frågor som rör deras identitet. Ju yngre barnet är, desto mindre blir de lyssnade på.

– Att vara hbtqi ses inte som något ett barn vet något om, enligt de vuxna. Resultatet av den synen gör att barn och unga inte känner tillit till vuxenvärlden, säger Hedin.

När barn inte blir lyssnade på minskar också sannolikheten att de söker hjälp när de utsätts för kränkningar eller våld. Rapporten visar också att många barn upplever ett hårdare klimat, både i skolan och på nätet. Trakasserier, hot och exkludering är återkommande inslag i deras vardag. Forskning som lyfts i rapporten visar dessutom att unga hbtqi-personer löper större risk för psykisk ohälsa, inklusive depression och ångest.

Barnen själva är tydliga med vad som behövs göras. Bland annat vill de se fler trygga mötesplatser, bättre stöd från vuxna och ökad kunskap om hbtqi.

För Luna Hedin är budskapet tydligt:

– Barn vet vad de behöver. Nu måste vuxenvärlden börja lyssna, på riktigt.